Aftonbladet – 7 maj 1842, sida 2

KONSTOCH LITTERATUR-STAFETT. London, April 47. Den Italienska operan har redan ett par veckor varit öppnad. Ronconi och Guasco, dessa nya lejon, hvilka för innevarande säsong efterträdt Tamburini och Rubini, hafva redan första natten gjort furore, och uppehålla sedan dess sitt rykte genom ständigt nya triumfer. Signor Guasco är vida bättre aktör än Rubini, och äger långt mera friskhet i sin röst, än denne, om han också icke bar en nog uppöfvad strupe för att eftergöra alla de Rubiniska fioriturerna och näktergalsdrilierna. Ronconis röst är kanske icke fullt ut så böjlig, som Tamburinis, och den är ej heller af serdeles stort omfång, men den har en ofantlig volym och styrka, och mannen är dessutom i hög grad musikalisk, så att det är känsla och själ i allt hvad han sjunger. Madame Persiani samt herrar Lablache och Mario, utgöra för öfrigt med de båda nämnda artisterna truppens elite, och man väntar med det första madame Cerito för balletten. Covent Garden briljerar med sin Adelaide Kemble, och med henne ensam. Den intressanta sångerskan bar nyligep uppträdt i Sonnambula,, den femte eller sjette opera, hon under denna säsong uppkallat till nytt och föryngradt lif. Måhända bar hon aldrig visat sig mera i alla afseenden förträfllig-än här i Aminas roll. Hon har tagit den på ett alldeles egendomligt sätt; man har hvartken funnit Persianis, visserligen ypperliga, men mera konsertmessiga grannlåts-exekution, eller Malibrans glödande sigenarpassion, utan en okonstlad och naiv landtflickas milda känsla, men miss Kemble har varit förtjusande i denna sin uppfattning af rollen, och Sonnambula, har genom henne vunnit en popularitet, som den aldrig i lika hög grad tillförene egt. M:r och M:rs Charles Kean, som under smekmånaden tagit sig en tids ledighet från scenen, hafva nu åter uppträdt på Haymarket uti The Gamester och Lady of Lyons. Deras reapparition har varit signalen till en följd af fulla hus för nämnde teater. M:r Kean har en högst fördelaktig teaterfigur, men detta är också nästan allt hvad som egentligen gör -bonom omtyckt, ty hans spel är mycket maniereradt, han slår omkring sig med en melodramatisk häftighet och passion i tid och otid, och häa underordnar den dramatiska sanningen under ett Biålstort effektsökåri. Imedlertid är ban väl på sjn plats i momanger, som fordra mera styrka och uppbrusande lidelse, och det är att hoppas, att han med studium och sjelfbeherrskning skall komma att blifva en prydnad för hvilken scen som heldst. Hans fru utmärker sig genom behag och känslofullhet, och hon är alltid intressant, i hvad roller som heldst. På Drury-Lane ger man en vaudeville, kallad The Students of Bonn. Amnet är några tyska studenters upptåg, att i förklädning smyga sig in i en flickpension. Musiken är skäligen klen; men DruryLanes söndagspublik har likväl af denna nouvaute funnit sig hjertligen upprymd. Bland litterära nyheter finnes en och annan att anmäla med rekommendation. Douglas Jerrolds Cakes and Ale är en samling ganska underhållande berättelse, till en del förut tryckta i New Monthly Magezine. Jerrold har mycken qvickhet, men den är merändels nog cynisk och uppsluppen. Procentare, girigbukar och dylika personnager äro hans älsklivgstyper och han tecknar dem med verklig talang. Newstoke priors är en berättelse af Julia Rattray Waddington, full af intresse och utmärkande sig genom den verkligen ovanliga förtjensten att sluta naturligt och väl. Cooper har utcitvit en ny sjöroman : The two Admirals. Om den också icke kan räknas bland bans aldra yppersta arbeten, uppväger den imedlertid hundra sådane som The Heidenmauer och Eve Effingham. Scenen är förlagd till medlet af förflutna århundradet; de båda amiralerna äro ett par nya Orester och Pylader, hvilkas vänskap under en lång och ärofu!l tjenstebana varit a RR SSA a RA DR RR TA LD 5 NaN SV