Aftonbladet – 7 maj 1842, sida 2

och störta in. En springa på densamma underlättade hans afsigt att förnimma hvad som förehades i rummet. Under de få ögonblick, som ban behöft för att hinna till garderoben, hade de båda maskerna, enligt hvad han kunde tycka, blifvit öfverens. Under det den ena framräknade pengarna, hade hans dominomask lossnat; i brådskan ville han åter knyta fast den, men bandet gick af och masken föll ned på golfvet. — Det var EugÅåne. Men huru ökades ieke Carls bestörtning, då den andre, eller bankören, fattade det på ett bord midt emellan dem liggande porträttet och med en skarp, välbekant ton ropade: Ja så, det är ni, herr von Kircbbuisen. Nå så skall ni, i stället för 400 louisdorer, få rycka fram med 41000, ty ni är, sedan flera år tillbaka, min gäldenär, och ni förblifver det så länge Di lefver. Haåru, skurk, ehvem du ock må vara!s ropade Eugene, utan att komma ur fattning, bandeln är en gång afslutad ; hit med porträttet, eller du kom. mer icke lefvande ur detta rum. Han lade, vid dessa ord, handen på värjan, och Carl tyckte sig bemärka, att hans högt svärjande motståndare framdrog en dolk. Med en kreftfull stöt hade han uppsprängt dörren och instörtade i rummet; en genom stöten omkullknuffad stol, hvilken föll på bankörens fötter, bringade denne ur jemnvigten. Då han stappJade omkull, föll den stora peruken, som han bar på hufvudet, af honom, tillika med masken, och Carl såg nu Mendessarts eller Mendezos ansigte, hvilket han ganska väl igenkände. Stum, förskräckt, liksom fallen från skyarne, stirrade Eugåne på Carl, men vände sig i nästa ögonblick ifrån honom och flydde, innan ännu denne hunnit bemta sig från sin dubbla öfverraskning, att få se både vännen och fienden. Likväl sansade Carl sig snart och beslöt att följa det förerål han i detta ögonblick ansåg för det vigtigaste, och utan att bevärdiga sin lika bestörta kreditor med mer än en