Aftonbladet – 7 maj 1842, sida 2

om diamanternas värde. De kringstående trängde sig intill, för att betrakta målningen. Carl var bland dessa. Det förekom honom som han förr hade sett dessa sköna drag, men han kunde icke .ydligt erinra sig när och hvarest; icke heller fick ban tid till långa betraktelser, ty bankören ropade i detsamma med kall ton, blickande öfver sin axel på de bakom stående: Se och bebåll det hvem som vill, bara jag får mina pengar.ov — Med dessa ord lemnade han det, likväl icke uten att följa det med ögonen, till den närmast stående, som åter lemnade det till sin granne. I detta ögonblick reste sig, under ett utrop aj förskräckelse, en: fruntimmersmask, hvilken genast förlorade sig bland mängden. Carl märkte imedlertid, att en man, som stått bakom hennes stol, i stället att följa henne, skyndade fram till bankören och, trängande sig emellan honom och Carl, hviskade till den förre: jag ger er den dubbla sum: man för porträttet, om ni genast lemnar mig det. — Bankören svarade, lika sakta: Vänta eit ögonblick. — Lugnt, som om ingenting förefallit, uppdrog han åt en annan, att för en stund sköta hans göromål, bemäktigade sig medajongen och försvann med den mask som tilltalat honom. Carl behöfde nu hela sin sinnesstyrka. Det var bonom som hade han i den hviskande rösten igenkänt Eugånes välbekanta stämma. En blick på ställningen och gången hos den maskerade styrkte hans förmodan. TI afsigt att skaffa sig visshet, kosta hvad det ville, följde han skyndsamt de båda maskerne. De begåfvo sig in i ett litet sidorum, som var inrymdt åt bankören. Tillfälligtvis var Carl temligen bekant med lokalen och visste att detta rum stötte intill en liten garderob och var skiljd från den endast genom en tunn brädvägg och en tapetdörr. Genom några sidogångar smög Carl in i denna garderob, under fast beslut att, om han fann sin förmodan grundad, utan ceremoni spränga upp dörren