Aftonbladet – 7 maj 1842, sida 2

anningen, att bondeståndet utgör den vida öfvervägande majoriteten eller flertalet, i svenska vefolkningen, och följaktligen har grundadt anpråk på, att i mån häraf få deltaga i sådana amhällsfrågors behandlande och afgörande, hvilsa röra det folkrikaste ståndets och derigenom hela rikets intresse. Hvad sammanhang Minervainsändaren velat tvinga sig till att finna emellan letta onekliga, faktiska förbållande och den närvarande styrelsepersonalen (hvarmed förmodlisen syftas på statsrådsledamöterna), kan svårligen begripas, då denna personal hvarken, efter hvad man känner, består af bönder eller blifvit tillsatt till följe af någon bondeståndets önskan. Ar Näsförfattaren — s. w. — (artikeln är daterad — Näs, den — —2) torde slutligen litet misstaga sig i sin förmodan, att bondeståndet är det mest barnsliga. Det har linge nog, till vederbörandes lycka och nöje, varit barnsligt: det kan vara sannt: och härför borde visse snarare tacka Gud, än göra sig lustiga deröfver; — men lenna barnslighets slut torde redan vara inne, eller dock i antågande. — Hr P. W. W. har ytterligare i Sv. Biet binförtv en gladlynt artikel. Deri säger han bland annat: Ins. (Hr P. W. W.) förstår temmeligen väl skilja Institutioner från de pesoner, som dem utöfva, liksäl icke på samma sätt som A. B. Ins. kan således t. ex. icke fatta huru en institution i oeh för sig sjelf såsom sådan, kan plundra, kringskäran, kränkan och pförlama folket, huru den kan utbreda vansinne i folkets egen själv, huru den, för att hålla folket i uselhet m. m. kan använda lögnaktiga läror af alla slag,, och ändå utöfvas eller vårdas af välskvärda, vördnadsoch aktningsvärda, personer. En insändare, som icke fattar något dylikt, måste då icke hafva suderat t. ex. svenska medeitidens kyrkohistoria. Gustaf Wasa hade likvälen viss kännedom om, att den katbolska kyrkligheten gjorde sitt till för att genom lögnaktiga läror utbreda mer eller mindre vansinne i folkets själ, att plundra och kringskära det o. s. v., enär han väl icke baft skä! att införa lutherska läran, derest ingenting vid katholicismens kyrklighet varit att anmärka. Och står något ännu qvar hos oss af detta slags kyrklighet, så torde väl Gustaf Wasas tänkesätt äfven i vår tid böra utsträckas till sådana ämnen. Att — allt sådant oaktadt — katholska prelater med subjektivt älskoch vördnadsvärd karakter, både kunnat finnas och funnits, vitsordar imedlertid både förnuftet och historien. Ty härtill fordras blott, att männen hyst öfvertygelse om förträffligheten af hvad de förestodo; hvilken öfvertygelses hysande är ganska tänkbart äfven i frågan om saker och åmnen, som i sig sjelfve kunna vara förkastliga, ehuru ifrågavarande personer på deras ståndpunkt icke insågo förhållandet. Månne icke herr P. W. W. skulle kunna medgifva biskop Brask i Linköping hafva varit rätt vördnadsvärd i sitt slag, likasom erkebiskopen Johannes Magnus till karakteren visat sig temligen älskvärd? Men herr P. W. W. lärer väl ändock, såsom god protestant, nödgas erkänna, det katholicismen, såsom institution och utan förnärmande af enskilda katholikers aktningsvärda karakter, ändock i och för sig haft hvarjehanda ganska betänkliga fläckar.