Aftonbladet – 6 maj 1842, sida 2

redan flera veckor blifvit uppskjuten, i anseende till drottningens obeslutsambet vis å vis Fabiani. Hon hatar honom visserligen för sin trolöshet, men ack, ban var likväl en så vacker och intagande karl? och hon vet icke rätt med sig sjelf, om hor icke ännu möjligen skulle kunna förlåta honom en god del af hans brottslighet. Imedliertid yrkar folket enständigt på att Fabioni skall falla; Simon Renard uppeggar dem ytterligare, och tvingar på deta sätt drottningen, att ändtligen ge med sig och Jåta afrättningen bestämmas till påföljande natt. På de korta timmar, som ännu återstå härtill, söka drottningen och Jane på hvar sitt håll alia möjliga utvägar att rädda, den förra Fabiani, den sednare Gilbert, hvilken hon först nu för hans o:yckas skull börjar älska på fullt allvar. Fångvaktaren bar öfvertalats att låta Fabiani rymma, Jane lager så, att det i stället blir Gilbert, som maskeras i den bruna kappan och förskaffas ned i den bestä!!da båten. — Ögonbi:icket för exekutionen är inne. En men höljd i en svart fotsid slöja, med ett brisnande Jjus i banden, föres mellan vakt och böciar ut till scbavotten. Drottningen och Jane äåskåda det med egna ögon. Den sednare tackar med rörelse Gud, att det endast är hennes förförare, som går sill döden, den förra brister i ett gällt skrai: öfver det puts, bon gjort dem allesamman, i det hon låtit den på flykten ertappade Gilbert gå under den svarta slöjan i Fabisnis ställe. Ty Gilbert har vernligen biifvit ertappad, såsom hon med mycken förn jsambet berättar för den olyckliga Jane. Stor scen af den mest sönderslitsnde ovisshet. Jane pårtir, att det omöjligen kunnat vara Gilbert, emedan hon då skulle känt någonting i sitt hjerta, när hon såg detingenten utföras, drottningen påstår, att det måste vara Gilbert och icke Fabiani, emedan henaes mått och steg varit tagna med en osviklig omtänkszmhet. Under detta höres ändtligen signalen till afräuningen, tre kanonskott. De båda qvinnorna räkna: ett soc. Wå sowoso. tre! Nu är det gjordt! En af de tvenne är icke mer, men hvem af bådan? ..... Då inträder Simon Renard, han har vakat öfver allt, och hans mått och steg hafva gäckat drottningensz3 Gilbert följer honom lifstefvande och frisk och sund, som du och jsg. Jane faller hänryckt i hans armar. Drottning Maria afspisas af Renard med det föga trösterika ordet: Jag har räddat drottningen och England. Denna dram är en af Victor Hugos mest victorhugoiskan. Aldrig kan det kända yttrandet: från det sublima till det 1: jliga är endast ett steg, finna sin tillämpning i högre grad än här. Det är en ryslighet, drifven till den höjd, att man drar på munnen deråt i stället för att rysa; ty man finner dess onaturlighet i första ögonblicket, det är någonting, som i verkligheten intet motsvarande eger eller kan ega, och som derför också icke skrämmer ngon. Med detta stora fel, gemensamt i större eller mindre mån för alla Victor Hugos produktioner, eger denna dram imedlertid icke mindre än hans öfriga en stor förtjenst, hvilken också i allmänhet sätter denne författares teaterstycken i visst afseende så högt öfver de flesta andras, nemligen handlingens. Hos V. Hugo är dialogen nästan ingen, han skulle heldst se att han slapp den alldeles; handlingen är deremot allt. Från första ögonblicket till det sista är så lagadt, att någonting ideligen händer, det ena i det andras fotspår. Det är härigenom han håller åskådaren i ständig haleine; och man må för öfrigt säga om pjesen hvad som heldst, men ingen lärer neka, att man icke är intresserad af den för den stund, den räcker. Rörligheten i handlingen ersätter saknaden af prononcerade karakterer, hvilka naturligtvis under en sådan brådska och med en så knapphindig portion dialog aldrig kunna hinna utvecklas, och låter en förbise nästan hvad orimligheter och betänkligbeter som heldst, eller åtminstone glomma dem, redan innan man ens skrattat ut åt dem. Det hela är som ett kinesiskt skuggspel, som passerar förbi en, det är ett spökelse, men ett som verkiigen öfverraskar åtminstone för en gång. En friga för sig blir, huruvida icke i sjelfva verket en sådan dram i alla fall är bättre än vissa andra, ganska berömda för öfrigt, der handlingen ersättes af en dialog utan ända, som kan vara vacker att läsa, men svårgem gör från scenen tillräcklig effekt, för att hindra vån en och annan gäspning. Medium tenuere beati.n Mamsell Höjgvist har i Ianes roll funnit en, der hon var kallad att ega en bland sina vackraste friumfer. Hon har spelat de sista scenerna — rollens glanspunkt — med ett verkligt mästerskap, em finess i uppfattningen, med en sällspord nyansering i ut-förandet, en rörande känsla med en sannt tragisk pathos äro nog för att berättiga till ett sådant omdöme. Utom i nägra af de effektfullara scenerna af Hamlet, har mamseil H. säkerligen aldrig visat sig mera verklig skådespelerska än bär, och det var visst icke endast det serskilda intresse, mamsell H. egde att såsom recett-tagerska för qvällen påräkna, hvilket motiverade de enthusiastiska bifallsyttr ngar, hvarmed den utmärkta aktrisen under och efier dessa scener öfverhöljdes. Fru Erikson, drottningen, var isynnerhet i början af andra akten förträfflig; i slutscenerna räckte up penbarligen hennes förmåga icke fullkomligt till att återgifva hvad hon ville. Hennes röst förslår icke för den mera tragiska efforten, och hennes gång och rörelser blifva i sådana momanger af volkaniskt utbrott, som här, endast brusqua i stället för inponerande. Herrar Dahlqvist, Stjernström och Almlöf, — Fabjani, Gilberg, Renard, — göra hvar i sin stad sitt bästa, och lägger man härtill herr Forsberg, som utförde en biroll i första akten rätt berömvärdt, så kan man med tillförsigt lemna det vitsord om pjesen, att man sällan sett någon bärstädes gifven med mera jemnhet och ensemble. Efterpjesen, Vår unga. gudmor,, är en af? dessa: små bagateller, som undgå kritiken genom sin näpna litezhet, men hvilka för ett ögonblick medföra ungefär samma bebag, som det hvarmed man jäter em mareng smälta bort i munnen. Mamsell Högqvist har har spelat den småskälmska och Jekfulla med semma Verve. OCh sanning, som nyss förut den lidande, förkrossade och fortviflade. Och man vet, om mamsell H. är intagande, när hon beväpnar sig. med sina glaga ögonkast, med sina en smula pojkebytingsaktiga fasoner, och sina små raljanta drag vid amana mm modx oo Lkastaf TING Mad an An SAT