Aftonbladet – 30 april 1842, sida 2

(lasändt från Gefleborgs län.) Samtal emellan en länsman och en gammal hederlig bondgumma i Helsingland. -Länsman. God d2g mor, tack för sednast. Hur tår det till nu för tiden? Gumman. Då Gud vålsignat årsväxten, så attbåle folk och kreatur bafva sin bergning samt hälsan varar, är allt väl i den delen. Men jag har just längtat att få tala vid herren om de oordningar, som jen nya läran etter låseriet här i socknen åstadkomner. Aldrig trodde jag mig upplefva något sådant. Medan ungdomen på ena stället i glad oskyidighet roar sig någon Söndags eller annan afton med dans sammanlöper på ett annat från flare byar, män, qvionour och barn, läsa och sjunga hela natten samt under anförande af någon läsareprest, antiogen från jenpe eller sndre socknar, ofta fortsätta sina sammankonster hela veckan och försumma sina hustiga göromål, så att mången husmocer, hvilten jag örut kändt såsom öm om sina barn och driftig i sitt hushåll, nu vårdslösar begge deiarne, visar ett svirmodigt lynne, och hvad som förefaller värst, fördömer s8lla ardra hvilka ej äro, som det kallas, omvände, och stt sådane aldrig tunna bli salige. Hur skall jag förstå detta. År vår gamla lära icke riktigt och är det ej nog att man bevistar Allmänna Gudstjeosten, nyttjar Sakrameatet, och, så långt man förmår. efterlefver de lärdomar, som af presten I kyrkan preaitvas? Länsman. Ja, kära mor, en yra och villervalla, har nu, som fordom skedt, uppkommit. I gamla dar gick det så långt, att munkvalde under religionens mantel, bringade folk och land på yttersta branten af undergång. Hade då icke en stor och kraftfull man hämmat oväsendet. så skulle Sverige dusat under för tyranni, grundlagdt af munkar. Nu tycks samma ulf i fårakläder framkomma, men jag hoppas att änvu finnes kraft i Norden och att män uppträda, som, frie från andeligt högmod och egennyttiga syftningar, försvara den gamla läran, hvilken biifvit renad genom våra första konungars bloka bemödanden och beseglad med den mest saknade hjeltes äroulla död. Gumman. Lange har ock jag väntat, att öfverheta skulle ta ihop med detta oväsende och återbringa ordnipgen. Nu söndras kärleken emellan makar, barn och tjenstefolk. Ja, herrn vet vål att en son bär i socknen, med modrens tillhjelp, slagit sin far, så att ban legat till sängs flere dagar, för det fadren velat hindra en nattlig sammankomst af lisare inom huset. Linsman. Jag har efterforskat den händelse ni omislar, som tyvärr lärer vara sann, men det finnes ej nåsra bevis och då kan icke heller åtal anstallas. Lik val lärer mannen varit något drucken, och som ni vet, hatar den nya sekten fylleri, hvilket i alla fall är en stor förtjenst. Gumman. Det ar godt och väl att bränvinssupandet afteger, men modlösbet och ett andeligt hyckleri synes mig komma i stället. Jag undrar just huru våra läsarknektar skulle bete sig med sina häångande hufvuden och sitt svårmodiga utseende om de blefvo stalde emot kulor och krut. Linsman. Kara mor! vi skola ej fördjupa oss uti saker, som vi ej förstå eller kunna förutse. Viskote heldre tro ait öfverheten med Guös hjelp och upptysta modiga mäns biträde afstyr ovssendet, återför 4e svärmande läsarne till besinning och .ll verdsiig ordning), som biskop Wallin yitrade sig då han var här i kyrkan — samt att efter oväder Gud åter t!åter solen skina. — Farväl! — min häst har nu hvilat ut och jag måste resa vidsre.