Aftonbladet – 29 april 1842, sida 3

SEE RIOT RETT Be NORGE. I — Frågan om de unionella förhållandena ha nu förevarit i norska storthinrgets konstitutions kommitt och dess betänkande deröfver, afgaf den 20 dennes. Den rör oss för nära, för at icke väcka intresse, och ehuru anledning är, at stortbingets åtgärder icke-stadna vid handlägg ningen af berörde betänkande, meddela vi doch detsamma in extenso, jemte en kort resumå ai ingressen. Man finner deraf med hvad ögor Norrmännen anse det långa dröjsmålet med af. hjelpandet af de länge sedan framställda besvärsI puakterne, angående flaggan, m. m., och man J erfar tillika, att den s. k. unionskommitten just icke eger större förtroende i Norge, än i I Sverge. I konstitu!ionskommitigen sutto så väl kapten Foss, hvilken ännu är, som prosten Ridder I vold, hvilken varit medlem af unioaskommitteen, och ansågo sig båda jäfvige att i förhandlinge deltaga, Så snart de rörde unidnskommitteen. Men sedan Hjelm, som väckt motion i saken, förklarat, att han icke hade afseende på hvad kommitteen i början gjort, lärer prosten Riddervold qvarblifvit, men kapten Foss utträdt. cKommitteen erinrades, att de unionella förnållandena varit föremål för uppmärksamhet, så väl hos pressen som på Stortbingen, samt att detta ändtligen föranledde 4:e urtima stortbing 1837, att hos regeringen anmäla fyra punkter, i hvilka den af unionen åsyftade likheten mellan de båda förenade rikena var åsidosatt, nämligen i hänseende till norska örlogsflaggan; anbringandet af norska riksvapnet på svenska mynt, m. m.; kungliga titulaturen å dokumenter, utfärdade af Konungen, i Hans egenskap af norsk Konung, samt ändtligen de diplomatiska angelägenheternas behandling. Norska regeringen hemställde derpå, samma år, dels att H. M. Konungen måtte utnämna en kommittå af lika antal svenska och norska män, för att öfverväga frågorne, angående unionsflaggan och de diplomatiska angelägenheterna, dels att Hans Maj:t täcktes, i afseende på frågan om vapnet, bifalla norska regeringens hemställan redan 1835, och i fråga om titulaturen, hålla sig till 48148 års resolution. Kommitteen uppräknade härefter de flera hemställningar, som, angående dessa frågor, ingått till norska statsrådsafdelningen i Stockholm, intill dess Konungen den 39 Januari 1839 resolverade nedsättandet af unionskommitteen, som borde taga i öfvervägande vissa (i Aftonbladet på sin tid refererade) unionella frågor. Storthinget 1839 hade väl funnit åtskilligt att erinra vid de af Konungen, uti beslutet om kommittens utnämnande begagnade termer, men likväl låtit dervid bero, och på närvarande storthing bade, i hänseende till ifrågavarande angelägenhet, intet vidare förekommit, än berr Hjelms (i Aftonbl. redan refererade) motion, att regeringen måtte meddela hvad framgång kommittens arbeten haft. Kommitteens yttrande om denna motion lyder som följer: Ett ärende, hvilket rörer nationens högst intressen så nära, som ett fullständigt genomförande af den med brödrariket ingångna föreningen och dennas befästande, aså att den må stå trygg och orubbad genom århundraden förmedelst coförsvagad tillit och välvilja mellan de förenade brödrafolken, år för vigtigt att icke nationens uppmärksamhet stadigt skulle vara vändt deråt. Fem år hafva förflutit, sedan storthinget androg för Hans Maj:t folkets önskan och fordran, i hänseende till de punkter, i hvilka föreningens grundprincip antogs vara dels åsidosatt, dels ännu icke bragt i tillämpning. Med djup erkänsla antog nationen nådiga resolutionen den 414 April 4838, hvarigenom de konstitutionsvidriga band, som hittills bundit dess handelsflagg, löstes, om än med bifogade vilkor, som tycktes vilja tillkännagifva, att denna flagg, nationens sjelfständighetsoch nationalitetstecken, skulle vara blottstäld att njuta mindre skydd, än den så kallade unionskofferdiflaggan. Denna erkänsla fick ny näring, då, genom meddelandet den 42 April 1839 till 9 lagtima storthing, man erfor den varma sympati, hvarmed Hans Maj:t omfattat 4:e urtima storthingets andragande, nämligen genom Hans Maj:ts nådiga yttranden om den tid, som förlupit intill 44 Februari 1837, innan norska regeringen afgaf sitt betänkande öfver Storthingets andragande ), samt derom, att Hans Maj:t straxt ämnade taga saken under nådigt öfvervägande. Andtligen hade detta öfvervägande två år sednare fört till den nådiga Kongl. resolution 2839, i I ) Detta alluderar på Konungens svar, att han icke Väntat att norska regeringen skulle låta nära 3 veckor förflyta, innan hon afgaf sitt betänkande, att Hans Maj:t flere dagar förut gjort statsrådsafdelningen i Stockholm bekant med det svar, han beslutat, samt slutligen — att Hans Maj:t ville taga regeringens hemställan under öfvervägande och derpå gifva resolution.