Aftonbladet – 28 april 1842, sida 3

dan lyckligt slutade. Brefven från honom blef vo allt sällsyntare och de till hans hustru an: dades så mycken svårmodighet, så mycken i sjä len innesluten storm och en så öfverdrifven öm het, hvilken icke tycktes komma från hjertat att så väl hon som hans föräldrar och syskor försattes i den häftigaste oro. Den gamle Latour infann sig således en dag på herr von Kirchhuisens, tätt vid staden belägsa landsegendom, för att der, efter vanligheten bemta råd. Den åldrige mannen var synbart bedröfvad, och det djupa bekymmer, som stoc att läsa i hvarje hans anletsdrag, åvägabragte snart en muntlig förklaring. Han besvor her och fru von Kirchhuisen, hvilka så ofta och öfver all hans förskyllan visat sig tacksamme föl de tjenster han fordom varit nog lycklig att kun. na göra dem, han besvor dem att nu åter vis: sig verksamma för hans bästa, i det de tillstad. de sin son, den enda menniska som förmådde något öfver Carl, att genast resa till Spanien för att hjelpa denne, ifall hon vore i något slags trångmål, eller åtminstone bringa ljus i det mörker, hvaruti hans familj sväfvade, i anseende till det öde som träffat honom. Eugene var genast beredd att resa, Han boppades så mycket säkrare på en lycklig utgång, sfven om hans vän skulle ha invecklat Sig i några ledsamma affirer, som bans far, Herr von Kirchhuisen, hade lyckats att, i följd af nya pouitiska hvälfningar inom hans födernesland, få återtaga sitt verkliga namn och utträda ur det mörker hvarmed han hittills omhöljt sig. Försedd med en mängd rekommendationsbref och ned säkra bevis på sin lysande härkomst, anlänie Eugåne till Granada, på så kort tid som det var möjligt att tillryggalägga denna besvärliga vig. Snart fick han rätt på sin vän, men de örskräcktes båda då de återsågo hvarandra. En