Aftonbladet – 27 april 1842, sida 1

AMV, AA Se FADEIUMUIS If MMMM CS Vv åå MYRKvIe Mt Son ministrar eller kompaniets direktörer rådfrågades. I många år hade ban vistats såsom vår ambassadör i Persiez, och han förnekar helt och hållet att Persien det ringaste var Ryskt sinnadt, så att denna förevänning för anfallet på Aghsnerne var en fullkomlig osanning. Sir Henry remonstrerar på det kraftigaste emot förstörandet af den gamla konungaätten i Aghanistan, och att vi ville sätta på thronen pen ullsfvad landsflyktling, som icke hade det ringaste anspråk på laglig thronförjd. Denne ambässadör förutsade i sin förträffliga memoir allt hvad som pu har händt, Han säger att våra trupper, till en börjen, skola besegra hvarje motstånd, och att då de hunnit till höjden af militärisk framgång, våra olyckor först skuile börja. Våt verkliga syftemål har verit rof, i ordets gröfsta mening, och jemte det mest skamliga nederlag, som detta land någonsin lidit, bafva vi den bittra förebråclsen att göra Oss, att vi hafva orätt i hvarje moraliskt hänseende emot dessa fiender dem vi brännmärka med benämningen otrogna. Naturen har gifvit oss en af de största strömmar i verlden, Iadus, och den utgör den bästa af alla politiska och militära gränser. Af gbanerne bo på andra sidan om strömmen. De äro ett vänligt folk, mycket väl sinnade emot oss, och hafva aldrig visat minsta håg att förorätta oss. Plötsligt, under förevänsing att behöfva en barrier emot Ryssland, som i sina södra provinser oändligt mycket mera fruktar sina egna undersåtare, än vi frukta Ryssland, göra vi ett infs!l i Afghanistan, bringa om lifvet åtminstone 20,000 menniskor, bemäktiga oss alla de rika städerna, afsätta en laglig, skicklig och afbållen monark, skicka honom såsom fånge på sitt hedersord 2000 mil bort, gripa hans son ock arftagare, och inspärra honom i en fästning, samt sätta på thronen en högst impopulär inkräktare, och det endast emedan han är en sådan sammansättning af missdådare och noila, att vi kunna räkna på honom såsom vårt lydiga verktyg eller instrument vid alla våra gemena afsigter för framtiden. Detta är kristligt krig — ett prof på Europsisk moralitet. Vi beklaga, så djupt som menniskor kunna beklaga, de tappra mäns samt de värnlösa qvinnors och barns öde, hvilka på ett så förfärligt sätt blifvit uppeffrade i detta ofättrådiga och oförnuftiga krig, och bästa medlet att förekomma förnyandet af dylika grymheter, är att sätta våra landsmän i kännedom af grundsatser och facta i denna sak. Det är för att rädda menniskolif i framtiden, som vi fattat pennan. Vår press kallar Afgbanerne vildar, då tvertom det vilda helt och hållet är på vår side. Vi hafva förlorat 43 500 lif genom hvad Times kallsr slagtande; men Times glömmer att vi förut slagtat åtminstone tre gånger så många, med den skillnaden att vi icke hade det allra ringaste skäl att infalla på Aghanernes gebit, eller gjuta en enda droppa menniskoblod. Våra fiender strida deremot för sjelfförsvar, för bibehållande af sin tillvarelse, eller, för att begagna rethorikens språk, de strida för sina eldstäder och altaren. Vår press klagar öfver trolöstet, och likväl är det på vår sida som hela trolösheten ligger. Den unge monark, som befriat sig ur vårt fångenskap, Akbar Chan, har, oaktadt alla de oförrätter han sjelf och hans fädernesland lidit af oss, ingått en öppen och ärlig konvention med oss, att alla våra trupper och deras följeslagaro skulle obehindradt få draga från Afghanistan. Vår öfverbefälbafvare, general E!phinstone, samtycker till dessa vilkor och undertecknar öfverenskommelsen:. Alla de, som tillhöra general E!nhinstones korps, hålla sitt hedersord, och det ef det ganska goda skälet, att det är deras fördel. Men det finnes tvenne Engelska korpser i Afghanistan, hvilka ensamme äro i stånd att hålla sig, den ena är den i Kandahar, den andra den i Dschellalabad. Dessa äro stödjepunkter för blifvande operationer. Chanen frågar icke det ringaste efter de truppers kapitulation, hvilka stå under general E!phirstones befäl, ty de äro helt och hållet i hans våld, och han kan utan mycket besvär tillintetgöra dem; men han vill bli af med våra trupper på de båda andra ställena, hvilka kunna användas till hans förderf framdeles, och hvilka genom konventionen blifvit ålagda att retirera. Men då Chanen yrkar fullgörandet 8? överenskommelsen, vägra general Sale och hans officerare, i öppen strid med våra egna krigslagar och med folkrätten, att lyda sin befälbafvares ordres, och generalen säger att ban vill förfråga sig hos generalguvernören och regeringen i Calcutta. Det är emellan 4300 och 2000 mil dit, och som det icke fiones några jernvögar eller ens landsvägar i Central-Asien, så skulle årstiden hafve inträffat för våra trupper att företaga krigsopsrationer, innan något svar anländt, äfven om ett sådant verkligen blifvit sfsänd:. Chanen genomskådade naturligtvis detta på en gång gemena och förstörande knep, och han förklarade öppet för våra officerare, att hen var den ende, som kunde tillbakahålla stammarnes och folkets i allmänhet raseri, men att det var honom omöjligt att göra det, såvida vi icke höllo hvad vi förbundit oss till: Vi bröto på ett skamligt sätt vår tro och lofven, och följden blef förstöringen af hela vår armee-korps. I denna stund kafva åtminstone 50,000 menniskolif blilvis uppoffrade, under förevänning att skaffa o5S en gräns, och man kan icke kalkylera på mindre än 80.000 till, hvilka ytterligare måste uppoffrss för att vinna detta ändamål, hvilket, i fall det vinnes, icke kommer att blifva af ringaste nytta, utan vi komma att behöfva den ena gränsen efter den andra, ända till dess hela vårt leroch messings-rike faller tillsammen. I Eoglands historia finnes icke exempel på något krig, så oförsvarligt tili sin grund och så 0lyckligt till sin utgång. Vi hafva anfallit ett folk, som icke gjort oss något förnär, och som teppert försvarar sin sjeifständighet och sitt gebit. Vi inföllo i deras land, utan att de gifvit oss skäl dertill, och utöfvade alla de grymheter, som vi i nära o:ne sekler begått öfverallt i Indien, der vi fått fast fot. Afgbenerne äro ett tappert, beslutsamt folk, som motstår orättmätiga anfall och nu olyckligtvis följer de exempel vi förut gifvit på slagtande. Alla underrättelser sammanstämma deri; att de trupper, som gått förlorade, stodo under en ganska enfaldig genersås befäl, och här påtvingsr sig den frågan, hvar-före tusentals menniskors lif och välfärd göres beroende af en oskicklig befälhafvare, för det han äger mägtiga slägtrelationer? Hela systemet måste ändras. RIESRÄTTEN. Tjugufjerde målet. Om Statens grundlagsvidriga skuldsättande i och för anstan till. Trollhätte kanaloch sluss