Aftonbladet – 27 april 1842, sida 1

AE DEN POLITISKA MORALENS SLUTSATS AF ENGELSKA HÄRENS UNDERGÅNG I AFGHANISTAN. Uti Engelska tidningen Weekly Dispatch förekommer i anledning af den sista ohyggliga massakern i Afghanistan, en föriräfflig artikel, hvilken vi här nedan meddela. Den innehålier i den skarpa men grundärliga och radikala ton, hvari denna tidnings artiklar ofta äro affattade, en allvarsam, lämplig och bebjertansvärd varning och bestraffning till Engelsmännen sjelfva, för det orättvisa och förhatliga i denna omätliga eröfringslystnad, som under det kristna proselytmakeriets kåpa ännu i vår tid, föga olikt Cortez och Pizzaros framfart bland Amerikas folk, tränger in i främmande nationers sköte och under civilisationens larf der tillåter sig det skändligaste förtryck. Men äfven för andra än Engelska läsare äger denna framställning ett intresse, emedan den dels visar, hurusom ännu stundom en Nemesis träffar våldskräktaren, men dels äfven genom de nu falln2 43,000 oskyldiga offren bekräftar sanningen af det kända ordspråket: Qvidqvid delirant reges, plectuntur Achivi: — hvad en eröfringslysten eller trolös politik af de maktägande låtit komma sig till last, det få undersåterne umgälla när Nemesis kommer. Artikeln lyder som följer: Den sednaste posten från Indien medför precist de förfärliga underrättelser, som vi för många veckor sedan förutsade i vår tidning. På århundraden har man icke i detta land erhållit mera olyckliga och ohyggliga underrättelser, än dessa, Vi känna icke något exempel i nyare eller till och med i äldre historien, att en militärstyrka blifvit så helt och hållet tillintetgjord, som vår arme i Afghanistan. I värsta fallen har det alltid lyckats någon del af en armå, att komma undan, såsom t. ex. krigarne under Xenophon, Napoleons armå vid Moskwa, eller Sir John Moores korps vid Corunna; men här har en hel armå, 243,000 mean stark, blifvit bokstafligen tillintetgjord, med undantag af en erda flykting och omkring 30 eller 40 fångna fruntimmer, officerarnes hustrur. En sådan händelse är utan exempel; men den förutspåddes af alla, som hade kännedom om ställningar och förhållanden i Ostindien. Heriigen af Wellington, som mera än någon annan bör vara bemma i detta ämne, tadlade på det högsta vårt oförsvarliga infall i ASghanistan, både ur moralisk, politisk, financiel och till och med militärisk synpunkt. Han gaf oss en ganska tydlig vink om hvad vi förtjente, och hvad vi hade att förvänta. Vi minnes, att då man skröt öfver våra framgångar i Afghanistan 1839, yttrade Sir Charles Forbes, en af direktörerne vid ostindiska kompaniet och personligen kännare af ställningen, följande i direktionens sammankomst: M:en den frågan återstår ännu, på hvad sätt dessa trupper skola komma ur den ställning, hvari de för närvarande dfinna sig? Hade de väl bringat psakerna till ett slut? Var allting afsjordt genom intagandet af Ghizna? Data var frågan. Dul förhåller sij så, som den tappre veterann, hertigen af Wellington, yttrade i Öfver! uset: NÅR TRUPPERNE ÅTERKOMMA, DÅ BLIFVA VI I STÅND ATT BEDÖMA DENNA EXPEDITION. Sir Charles Forbes fortfor sedermera: Jag önskar lill Gud, att de måtte återkomma; men jag måste för min del säja, all jag hyser ytterst starka tvifvelsmål i den deln. Här hafva vi hertigens af Wellington och vår högsta civila autoritets i Ostindien tanker om den stora faran och oförsvar liga beskaffenheten af vår invasion i Afghanistan, Men vi hafva en ännu högre autoritet. Sir Henry Willock tjenade såsom officer i ostindiska kompaniets kavalleri, och under den berömde Sir Gore Ousley visade hån en sådan kännedom om de ostindiska affärerna, och sådan insigt i de österländska språken, att ban för omkring 33 å ir sedan blef engelsk minister i Persien, der hon på det utmärktos!e sätt uppfyllde sina åligganden. Sir Henry ogillade på det högsta vårt krig emot Afghanistan. Denne engelske minister, som i så många år varit på stället, protesterade emot kriget, och det på de mest giltiga skäl. Hans protest börjar med uttryck af förvåning, att ett så där . T na sf er