Aftonbladet – 25 april 1842, sida 2

Det är annars just talet om en annan konservativ notabilitet, den famöse vicomte SArlin;ourt, hvilken af Faubourg Saint Germain i Paris fått respengar i och för ett ärende af enahanda art, som det sednast sypponerade. Ryktet förmäler att han ställer sin kurs till Sankt Petersburg, men tänk om ban i stället skulle få det infaliet att försöka i Stockholm! Ingenting ir omöjligt; och en hertig af Bordeaux kan vara ett så vätsmakarde parti som något annat. Det enda, som skulle kunna å friarens sida väcka skrupler, är att vår lilla prinsessa ganska oskyldigtvis är årsbarn med julirevolutionen. Den som deremot icke gör allvar med att resa, när alla andra göra det, är den evinnerlige herr Geo. Scott. För allt hvad man ordat om hans tilltankta affärd, ser man honom dagligen, med sn postilla under armen, vandra Omsring i staden, hållande, som det förljudes, här och hvar i gränderna enskilda sammankomster med de troende. Han har ju till och med hos polisen anmält sig ämna ånyo begvnna sina offentliga svenska predikningar. Vederböranae bafva visserligen funnit för godt att vägra sitt samtycke härtill; men berr Scott kommer nu efteråt och förklarar 1 allmänna tidningar, att han icke känner någon lag, som eger att föreskrifva honom hvad språk ban bör begagna för sina predikningar. Det synes således, att han åtminstone icke är buskablyg. Under tiden hade han för ett par dagar sedan sammankomst med sin vän Rosenblad i missionssällskapet. Det är verkligen förundransvärdt, att herr Scott icke längesedan funnit för godt att återvända till detta heliga och gudnådliga England, derifrån ban kommen är, och der det verkligen synes stå i full blomma en mer än någongonsin gynnsam period för allt hvad metodism, pietism och sekterism heter. Det kan vara ett nöje att arbeta på en så fruktbar mark, emot att gå bär och uppoffra sina ädla krafter och hbemödanden på bearbetandet af en nation utaf obändiga och otacksamma klapperstenar, der man sår, utan hopp att någonsin få skörda, åtminstone i någon större skala. I England, der kan det vara något bevändt med att vara en Geo. Scott! Hvarje post derifrån medför nya, förvånande berättelser om de framsteg, som der göras af det protestantiska papisteriet och obskurantismen. Så läser man i en af de sista London-tidningarna, hurusom Lord Mayorn i York utfärdat ett dekret, hvarigenom alla perukmakare och barberare förbjudas att asköta sitt verldsliga göroroål, på sabbaten. Den perukmakare, som på söndagen med två finger rör vid en kam, i afsigt att reda ett lurfvigt hufvud, eller den barberare, som på hvilodagen tvålar in en haka eller kind, anses såsom för synd mot Gud fader skyldig till evig fordömelse och — jag vet icke hur många pund sterlings böter. Allt hvad eleganter finnes i den goda staden York, äro ganom detta :örbud bragta i förtviflan; de stryka sig om den skäggiga hakan och veta icke sitt armaste råd; de taga lektioner i konsten att frisera en coup-devent, för att kunna i nödfall bje!pa sig sjelfva till en och annan okristlig söndarsbal : rojugg. Men den goda saken, religionen, Guds rike, vinner en stor triumf. Folket är skäggigt, men det håller sabbaten; hvad kan kristendomen mer begära? Vår Herre är icke så nogräknad om hur en fattig syndare ser ut om fysionomien. Icke sannt, der vore rätta stället för herr Geo. Scott! I det syndiga Stockholm är han verkligen icke säker för att man icke två!ar in honom sjelf både söndag, belgdag och hvardag. OO. 0.