Aftonbladet – 25 april 1842, sida 2

—AX— — .— nn -2 nx rr ve——— .:--——— X— 22 ?128rs iv att danska kämpar, vid Helsingborg slagne af Stendock, i full rustning dragit in i tornet, der de stun dom i spöktimmen åter få lif och rörelse, medan de dväljas under en mäktig förtrollning, likasom Mohrerne, efter de sista nederlag de lidit, tågat in i Granadas berg och ännu vänta på förlossning. Dessa sagor gjorde mig så bang, att jag knapt om dagen vågade gå ensam förbi Kärnan. Först när jag kommit i trivialskolan blef jag något modigare, och då jag en vårafton jemte tvenne kamrater befann mig vid tornet och de roade sig med att kasta småstenar in igenom några hål på den tjocka ekdörren, tog iag dristighet till mig och kastade äfven en sten. En af mina lekbröder, som gått upp till dörren för att hopsamla några stenar, som stadnat utanföre, ställde sig på tå och tittade in igenom ett hål. Plötsligen gaf han till ett anskri och skyndade derifrån. Allt mitt bjeltemod var nu försvunnet, jag vände mig om och sprang med andan i halsen liksom om de eldtungade lejonen eller de hvita gestalterna med dragna svärd varit efter mig, Jag hade troligen ej hejdat mig förr än jag befunnit mig hemma, om ej mössan fallit af mig. Då jag bäfvande och till hälften vände mig om att upptaga den, märkte jag mina kamrater stå helt stilla uppe vid tornet och skratta åt min paniska förfåran. Harmsen öfver deras gyckel, men än mera skamflat öfver mitt poltroneri, vände jag tillbaka till dem och gjorde ett löfte att aldrig låta skräma mig mer. Ett år förgick och jag hede nu utgått ur sinkelexan, såsom man kallade lägsta klassen i Helsingborgs skola, Jag hade ju tagit ett stort steg på bildningens bana, då jag befann mig i sekundan, och så högt hade ock upplysningen stigit hos den lille skolpilten, att han icke alls mera trojtte.på de o hyggliga spökerierna i Kärnan... Men chi h Shade nu fått andra funderingar. Det-tålädes.omTatby skatter Jågo förvarade i tornet, och hvilka