MANINI. DIN SISTE DOGEN. Fe non carzgi pensier, Iun secol solo Non contera sopra i millesimo anno Tua bbertå, che va foggendo a voo. SPÅDOM OM VENEDIG. Skådeplatsen är ett rum i Doge-palatset. Manini siller vid ett öppet fönster, med utsigt åt harvet. Det är midnatt. I denna stund hvad du högtidlig är, Du vattenöcknens tjusande Palmyra, Du hundra öars stad! Hur ljuf din slummer, Hur tyst — och dock hur talande den tystnad, Som afbryts någongång af barcarollens Melodiskt veka slag om evig kärlek: Ack, sång och kärlek är Italiens språk. Hvarthän jag ser: en Circes ö mig vinkar Med all sin skönhet; genomskirligt månsken Försilfrar vattenspegeln i lagunen, Strör diamanter på cypressens grenar Och ger sin tafla en förtrollnings glans. Der flyr, der fordom Bucentoro sam En gyldne drake på canal il grande, En svart gondol, liksom en dyster ande På Lethens flod, af Eumenider jagad. Hur annorlunda är Venedig nu? Förr hafvets drottning, nu en fattig enka, Som knappt har tårar att sitt fordom ge. Hvar har du nu din storhets minnesmärken: De trenne fanorna från Negroponte, Fra Paolos griffel, Contarini vapen, Oeh Titians pensel, Galilei skifva, Priuli yxa och Grimani sköld — Hvar äro de? — Försvunna med din frihet! (Klockan slår tolf i Marcustornet. En vålnad uppträder.) VÅLNADEN, Ej än, Manini! Doazn (springer upp). Nattens bleka spöke, Hvi kommer du med blick, som tycks förinta; Med kind af lik, utöfver hvilken hatet Har sållat aska, och med blodigt hufvud, Med mund till säte för förbannelsen? Hvi kommer du att störa nattens stillhet?