Aftonbladet – 22 april 1842, sida 1

att få mina kreatur väl betalta, ty det eiaka vädret hade hindrat de flesta att ditsända sin boskap. På en gata vid S:t Clements-backen bodde, vid den tiden, en ung flicka, uti hvilken jag var dödligt kär, och hos hvilken jeg vanligen gjorde ei serlaängtadt hesök, sedan jag afslutat mina angelägenheter. Hennes mor, som var enka, hade en liten obetydlig kryddbod, och som bon var, liksom jag, född i Irland, hade hon för mig et slags godhet och tillgifvenhet, hvilken gjorde att jag alltid var välkommen, framför allt hos det vsckra svartögat, hennes dotter Marie. Sedan jag denna gången uti min plånbok, af svart läder med jernlås, inlagt de pensicgar jag bekommit vid försäljningen af boskapen, tänkte jag blott på Marie Evans, och den läckra inidöag, svm alltid väntade mig hos hennes mor, vi! hvarje marknad. Som jog ej består blott af ömma känslor, tänkte jag äfven, att i anseende tili den stränga kölden skulle ett glas af gummans goda bränvin smaka mig förträffligt, och med dessa tankar gick jag öfver torget, samt hann till S:t Cenentshillsgaten. Frei från alla vidare omsorger, påminte jeg mig då min trogna Blainer, som, till min stora sorg, ) mera var vid min sida. Jag hvisslade, jag ropade, men han kom icke, och jag anade, au någon stulit bonom ifrån mig, fast jag omöjligt kunde begripa huru det tillgått; ty Blainers naturliga erghet mot alla främmande, svårigheten att nalkas bonom, och pans pröfvade tillgifvenhet för mig, hade betsgit mig all fruktar för en dylik händelse. Han syntes hkväl alldeles icke till; då föll det mig in, att han kansko gått till det värdshus, der jag vaniigen lemaade min häst, eiler tili fru Evans, de enda ställen, jeg plägade besöka uti Shrewsbury. Jag skyndade således till Förgylda Solen och frågade värdinnan, som försäkrade att hon aildeles icke sett Blainer. sedan min ankomst. En man, som satt vid spisen och hört mina frågor, sade: Söker ni ej efter er