Aftonbladet – 21 april 1842, sida 2

AR Rn Re äckes, både herr advoka:fiskalen sjelf och stadens rela tullbetjening åläggas med ed intyga att de ej varit medvetande deraf — hvilket ofta kunde vara notbjudande nog att underkasta sig. Under ransakningen är upplyst, att den ängslada vå Ålön, der beslaget den 3:dje, eller rättare den 2:dra Oktober 1840 skedde, är belägen öfver en mil rån grufförvaltaren Forssmans hemvist på Utön; och alltså skulle en presumtion om hans känneiom af allt hvad som sker vid och uti nämnde lada, vara detsaroma, som att alla menniskor, hvilka vistas på en mil nära en ort der ett brott sker, skulle inses med halfva skäl öfvertygade om delaktighet Jeruti. Aktor har icke försmått att mot Hr Forssman åberopa till och med drängen Hedbergs vittnesmål, ehuru detsamma uppenbart är utan annan verkan, Än att öka antalet af de mörka skuggor, som hvila öfver detta åtal. Hedberg, en afskedad dräng från Utön, uppletad af herr advokatfiskalen hos dess nya husbonde i Roslagen, har uppgifvit att han en dag — sedan stämning i anledning af Ålö-beslaget redan utfärdats — skall förmärkt rättaren Östergren inkomma på Utö-grufkontor, och fråga grufförvaltaren Forssman huru han i följd af stämningen borde ställa sig? Genast hade Hedberg gått ut, men smugit sig omkrirg huset och stadnat utanför kontorsfönstret för att lyssna;, och — oaktadt byggnaden var grundmurad, försedd med dubbla, tillslutna fönster, till hvilka ingen kunde innanför närma sig, emedan en stor pulpet sådant hindrade — skulle dock Hedberg hört herr Forssman svara: allt skall gå bra; vi skola ställa så alt vi få svärja, äfven jag skall svärja. Om än, mot all rimlighet, man ville tro, att sådana ord verkligen kunnai höras af den utanföre lyssnande, är dock uppenbart att de ingenting i saken verka. At: en tjenare, stämd till domstol, begär sin husbondes råd, är lika lofligt, som det är lätt förklarligt att denne, öfvertygad om den andres oskuld, yttrar, att han kan få med ed värja sig. Imediertid hafva fyra ojäfvige personer, Ryttmästaren Levin, Predikanten J. E. Petri, Dotåtor P. Broman och Landtbrukaren L. Hagberg, efter anstäldt försök, intygat det vara omöjligt att, utanföre det omförmälda kontoret, höra hvad derinne talas, äfven om rösten anstränges ända till ropande. Drängen Hedberg ansågs fiendtligt sinnad mot sin förre husbonde, och skattades som en så dyrbar bevisnings-klenod, att han icke ens fick vistas i förmaket bland de andra vittnena. Man höll honom, före och efter förhören, förvarad i Tullverkets konfiskailons-kontor, utan att betänka hvilken bitter satir, valet af denna plats kastade på både vittnet och dem, som anskaffat det. I alla fall framstår såsom en mindra ädel hanmdling, att en Åktor, å Kronans vägnar, söker bevisning i tjenares lyssnande på sina husbönder. Spionsystemet hör väl i allmänhet till de samfunds-olägenheter, som äro förenade med husvisitationer och mera dylikt; men att, uppenbart och onödigtvis, vädja till spioneriet, synes icke röja någon värdig uppfattning af en publik Aktors bestämmelse. Hos hvar och en, som icke alltför ytligt granskat bandlingarne, måste det väcka förundran, att Aktor, såsom skäl för sitt edgångs-yrkande, velat åberopa och upprepa allt det betydelselösa prat, hvaraf vittnet Hedbergs berättelsör bestå. Kan det lagligen gravera Svaranderne att Hedberg, aftonen efter den 10 Oktober 4840, såsom Aktor säger, hört folk poa utanför en lada vid Utö grufvor? Och att, ehuru mörkret var så starkt, att Hedberg icke ens kunde urskilja huruvida folket var kiädt såsom qvinnor eller karlar, han dock sett, att de handterade 2:ne fyrkantiga packor, och så vidare? Aktor har dessutom icke bemärkt, att det gods, hvarmed okända personer poade efter den 40 Oktober, omöjligt kunanat vara detsamma som togs I besiag redan d. 2 i samma månad, eiler åtta dagar förut. Utom Wiberg och Norrman, som ej lära få räknas till ojäfviga vittnen, har Skepparen Ernlund uppgifvit, att varor, nattetid, aflsstats vid hemmanet Edenäs på Utön; men hvad för varor, eller hvart de slutligen tagit vägen, är aldrig utredt. Dessutom ligger detta ställe en half mil från Grufförvaltaren Forsmans bostad, så att han omöjligen kan göras, efter lag, ansvarig för varulossningar, som i hemlighet der företagas. Oaktadt alla ansträngningar och uppoffringar, som under den långvariga rättegången blifvit osparade, för att kunna fälla Grufförvaltaren Forssman, har icke ringaste förnultig anledning till misstanka mot konom kunnat frambringas; och med allt skäl kunde yrkas upprättelse för ett åtal, blottads lika mycket på sannolithet, som bevisning. Sedan jag först, såsom ombud för Grufförvaltaren Forssman, inställt mig i rättegången, hafva efter hand de flesia öfrige Svaranderne, i anseende til sina aflägsna boningsorter, begärt att jag, med Rittens tillstånd, måtte få bevaka deras rätt, på det sakens gång icke måtte uppehbållas genom deras ofta nödtvungna uteblifvande. Af denna anledning basvaras nu äfven å deras vägnar de af Akttor framställda slutpåstående. Mot Inospektoren Lindell är anfördt: att Glasmästaren Norrman och Skepparen Ernlund tvenne gånger under Juni månad 4840 till Ingarön transporterat titlslutna packor, hvilkas innehåll varit Lindell obekant: att Lindell, som ej heller vetat hvarifrån dessa packor biifvit hemtade, tillåtit att de, till skygd mot regna, upplades i en ria och en källare: att semma packor, som, enligt Aktors förmodan, utgjors 63, tros vidare blifvit förda från Brunn, sjöledes till någon okänd vik, utan att Lindell åtföljt dem: att denna vik förmodligen legat vid Kohlbotten: att packorna, som tros hafva innehållit förbudet gods, förmodligen hemtats på stegkärror från Kohblbotten, och förmodligen biifvis förda till Danviks kyrkogård, samt möjligen varit desamme, som till en del blefvo derstädes under natton till den 25 Juli 1840 sgna i beslag. Och som allt detta, ehuru obevist, likväl möjligen kan vara rätt gissadt, anser Åktor Inspektoren Lindeil vara, enligt Svensk lag, förvunnen att böta halfva värdet af de på Danviks kyrkogård, flere mil från Lindeils hemvist, anhållne 44 packor köpmansgods, med 2508 Rdr 50 sk. Bsnko; men som de öfrige 54 packorna ej kommit någon beslagare tillhanda, utan, såsom Åktor kallar det, blifvit förskingradep, ach Åktoör 8llt2å I abunnjahat arma hvad dessa nare.