Aftonbladet – 21 april 1842, sida 2

Vördsam slutförklaring. Band de många lurendrejerimål — säger aktor — som han heandlagt, har icke ett enda gifvit anledning till så mänga betraktelser i ekonomiskt, moraliskt och juridiskt afseende, som det ifrågavarande. Detta kan vara sannt; men obestridligt är, att de betäckligaste betraktelserna just samla sig omkring de kärande parterne sjelfva. Sällsn eller aldrig har ett å Kronans vägnar börjedt åtal visat sig omgifvet af tillställningar att skapa bevisning så oädla i valet af medel, och så grofya i utförandet, som denna sak har brogt i ljuset. Följer man denna aktion noga på spåren från början till slut, upptäcker man märkvärdiga ting. Man får se en rättegång, hvaruti rollerne af angifvare, vittnen och iniressenter i åtalet varit förenade hos samma personer. Dernäst kommer den nya uppfinningen, att använda vittneseden såsom tortyr att framtvicga bekännelser, dymedelst att man först låter såsom vittnen höra dem man tänker sedan anklaga. Först tilltalades bokbå!laren Wiborg, i följd afbeslaget på Danviks kyrzogård. Hastigt upphörde dock detta åtal. Axktor förklarade oförmedadt en dag, att han icke hade någon bey sning mot Wiborg, hvilken då, för femte eler sjette gången, var inställd till ransakning. Wiborg, åsino sida, var ock genast färdig att afstå från anspråk på ersättning för bo. svär och tidsförlust m. m. Allt uppgjordes så hastigt och i så synbart godt förstånd emellan aktor oco den anklagade, att ingen kunde misskänna förberedelserna till ea ny anklagelseplan, hvaruti Wiborgs hjelp var en hufvudsak. Dowmstolen måste, i brist af bevisning, förklara Wiborg oskyldig: detta: utslag lit aktor med afsigt vinna laga kraft; och enär, i mil som ej äro urbota, den frikände ej får vidare anklagas för samraa sakt, ansågs nu Wiborg, i afseende på hela detta lurendrejeri, ställd öfver allt ansvar. I denna belägenhet skulle han användas dels till tyst argifvare och dels till vittne mot de angifna, utan försyn för den, vid eit så beskaffadt vittnesmål oundvisliga upptäckten, att vittnet sjelf ledt och utfört lurendrejsriet. Ej blott detta blef ock sedan upplyst, utan äfven att vittnet fått skriftligt löfte om de! i vinsten, i fall saken togeen önskad utgång. Wiborg lårer nu i hemlighet anmält en hop saker, hvarom han framdeles kaliades att vittna. Han angaf en mängd såsom delaktiga: handlanden Andersen, inspektoren Lindell, dödgräfvaren Brodin, en dräng, två åkare, en skeppare, en matros, glasmästaren Norrman, m. fl. Äfven förvaltaren af Utö grufvor skulle anklagas; och det uppiystes framdeles under ransakningen, att tjenstebjon, som lemnat sin tjenst på Utön, hade blifvit uppsökte vid deras ankomst till Stockholm, och erbjudne penningar, ända till belopp af 4,000 Rdr, om de kunde bidraga att fälla deras förra busbonde. Alven har kommit i dagsljuset, att advokatfiskalen, i förening med tvänne andra tulltjenstemän, kringrest på landsbygden för att uppsöka en person vid namn Hedberg, som ansågs hysa serdeles benägenhet att vittna mot grufforvaltaren Forssman. Emot handlanden Andersen ansåg man framgången otvifvelaktig, sedan man, i dena mest nödlidande klassen af hufvudstadens fattige, funnit tvänne personer, som försäkrade sig kunna edeligen binda Andersen till saken, ehuru de sedan, af samvetsqval, återzallada vittnesmålen hos sin själasörjare. Utrustade med dessa farliga bevisningsmedel, börjades den vidlyftiga rättegången i Oktober månad 4840. Det första vittne, som användes, var naturligtvis Wiborg. Han berättade, att han följt det på Danviks kyrkogård tagna lurendrejerigodset om natten emellan den 24 och 235 Juli samma år; att detta gods hemtats vid Kohlbotten o. s. v. Detfanns uppenbart att Wiborg hade, med en annan kommissionärs biträde, verksällt hela smuggleriet; och domstolen lyckades till och med snart utreda, att Wiborg varit verkliga angifvaren, men ändå stred det icke mot åklagarens grannlagenhetskänsla, att fortfarande åberopa Wiborg till vittne. Glasmästaren Norrman hördes äfven såsom vittne. Han upplyste i början; intet uti saken; men, ånyo hörd få dagar derefter, berättade han allt hvad aktor behagade fråga. Under ransskningen förekom sedan så mycken bevisnicg mot Norrmar, som icke dolde det ringaste af hvad han gjort, att han är att anse såsom den ende i hela saken, hvilken med falla skäl och egen bekännelse är fervunnen; ehuru aktor, såsom ett offeniligt bevis på godtycke, befriat honom från allt ansvarspåstående. Efter förutnämnde personer, afhördes, bland andra, rättaren Malmström från Edesnäs på Utön. Denne ver äfven genom Wiborgs och Norrmans berättelser angifven såsom delaktig i sjelfva lurendrejeriet, ty han skulle, enligt deras uppgift, hafva i sitt hemvist förvarat och aflefvererat en del af godset: det oaktadt yrkade aktor Maimströms hörande, icke såsom part, utan såsom vittne, på det vittneseden måtte mot denne enfaldige person kunna begagnas till bekännelseverktyg. Aran af denna uppfinning tillbör Tullverkets åkiagaremeakt. Då bevisning saknas mot en person, misstänkt för delaktighet i någon öfverträdelse, låter man först, utan att domstolen bör märka planen, kalla den utsedda svaranden till vittne i saken: den vittnande förmaDas, aflägger eden, tvekar dock huruvida den förbinder någon att angifva sig sjelf, men varnas och förhöres så länge, tills han, uttröttad, och hotad med fördömelsens fasor, berättar hvad han gjort och yppar alla vägar, hvarpå vidare bevisning mot honom kan uppletas. Efter en sådan, icke mot den kroppsliga känslan, utan mot menniskans samvetsfrid riktad, tortyr, låter man personen slutligen träda utur vittnenas antal till de anklagades. Efter dylik method hafva flara blifvit i denna sak af Aktor behandlade; och svårt är att veta hvar tillställningarne skulle stadnat, om icke domstolen slutligen för dem satt en gräns. Jag har med denna korta öfversigt endast velat väcka uppmärksamhet på karakteren af det ifrågavarande, ä kronans vägnar utförda, åtalet. Man har i beslag tagit gods för omkring 14,000 Rdr Bio, och, utan att åtnöjas härmed, har man börjat en vidlyftig ransakning efter forslare och förmodade ägare till varorne, blott för att åtkormma böter. Dylika försök äro lika onaturliga, som i allmänhet hopplösa, då icke sjelfva beslagen tydligen leda spåren till varornag öävara eller insmugglare: och de