Aftonbladet – 20 april 1842, sida 2

heller återföras till hvad det fordom var. Invånarne i det ena landet stå numera i oupphörliga, men fredliga förhållanden, till invånarne i alla andra länder af den civiliserade verlden; de handla med hvarandra, besöka hvarandra, känna hvarandras litteratur, samhällsskick och samhällsförändringar. De intressera sig ömsesidigt för rättstillståndet hos hvarandra, derföre att deras ömsesidiga trefnad beror derpå. Folken hafva nu flera beröringspunkter sinsemelian, än de serskilda provinsernas invånare inom samma land eede sins ercellan för endast femtio år sedan. Under ett sådant förhållande, mellan invånarne i det stora, europeiska samhället, är det Jikväl, som man hos oss vill bygga en konstitutionell representation på medelt:dens intressen, för vår tids rättsgrundsatser, och drifva ensidigheten ännu längre i denna riktning, än den varit någonsin. Bristfälligheten i vårt närvarande representationssätt påstås nämligen, efter denna åsigt, härröra derifrån, att endast några få hufvudklasser sända sina medlemmar elier ombud till riksmöiera, i stället för att hvar underafdelning borde sända sina, eller åtminstone såsom underafdelning bidraga till valet af ombaden. Dat kan endast vid första påseendet undfalia den uppmärksamme betraktaren, att en sålunda tillj; kommen representetion icke skulle blifva någonting vidare än en skrårepresentation under annan form, men med strängare tillämpnirg och större utsträckning af skråprincipen, än som ännu nigonsiädes bbfvit försökt. Det vore till och med mer än medeltidens splittring; det vore sjeifva Hindostans kastsystem, med alla dess hundratals underafdelnvingar, lagdt till grund för en europeisk representation. Yrkets intresse skulle ännu mera på delta sätt, än någonsin förut, komma att af de väljande och valda rådfrågas i första rummet och landets iniresse endast i det andra; hvarvid naturligtvis spänningen och osämjan emellan de söndrade flockarne och deras ensidiga fördelar skulle mångdubblas i samma förbillande, som grärserns emellan dem blifvit mångdubblade vid valen. Ett annat förslag, åsyftande att grunda representationen på provincialintressen, utgör ett slars sammansättning i stort af både skråprinep och bördsprincip. De serskilda provinsernas invånare, i massa sedt, drifva företrädesvis serskilda yrken: jordbruket är hufvudnäringen i den ena provinsen, bergsbruket i en annan, boskapsskötsel i en tredje, fiskeri och kustfart i en fjerde, skogsproduktion, trävarubandel och skeppsbyggeri i en femte, linberedning och jagti en sjette, 0. sS. Vv. Dessa yrken skulle nu formligen uppmanas tillstrids emot hvarandra, med provinsernas representanter tili championer, och det för alla gemensamma bästa och rätta trängas i skuggan af det lokala och provinciella. Frändskapen emellan skrårepresentationen och en dylik provincialrepresentation är omisskänlig. Olverensstämmel: sen med hördsrepresentaticnen blir icke mindrel. ögonskenlig, så snart man erinrar sig, att de serski!da landskapernas invånare af ålder byllat och ännu hylla en mängd provinciella fördomar, inplantade från barndomen ef slägtingar och grannar lika fast, som någonsin bördsfördomarne hos den, som blifvit uppfödd under deras inflytande. En Skåning, t. ex., en Östgöthe, en Wermländning, en Norrländning, anser sig blott såsom sådan, för en helt annan menniska, än Småländningen, Westgöthen, Upländningen, Södermanländningen; likasom dessa, å sin sida,l hysa om sitt landsmanskap högst olika föreställ-l. ningar mot de förstnämnda. Vi hafva endast med några grunddrag antydt dessa förslag, jemte de inkast, som vi hört anföras emot dem. För egen del anmärka vi allenast, att serskilda tillställningar för representerandet af ensidigheter synas oss fullkomligen öfverflödiga. Man torde kunna vara förvissad, att hvarken de serskilda yrken i landet elter de lokala intressena skola sakna förespråkare vid riksmötena, buru representationen än må väljas. Allt hvad man skulle åstadkomma genom en utsträcknirg i stort af skråprincipen och bördsprincipen — eller genom att låta alla yrkens och provinsers skiljda intressen bestämma valen af hela landets representanter — tycks allså vara förevigandet af den kamp emellan oförenliga anspråk, som hittills öfverändakastat eller förhindrat så många, för det gemensamma fäderneslandet väsendtliga förbättringar, och öppnandet åt godtycket af ännu större utrymme, än förr, att tillämpa det urgamla herrskarerådet: söndra och befall! aMenpv, söga ultrasofisterna, cpersonlighetsprinacipen är sjelf en söndrande princip; den drifaver söadringen längre än någon annan: den asplittrar hela representationen till stoft, till atoÄmer, utan organiskt samband sinsemellan, utan anågot gemensamt mål för sin verksamhet och utan förmåga af den öfverensstärnmelse i åsigter om medlen, som fordras för att uppnå ett änadamål. Om kasten, skrået, ortsfördomarne derigenom försvinna, så träder den enskilde persoanen med hans ensidiga nytta istället; egoismen blir den enda drifkraften för en sålunda tillaskapad representations åtgärder, och tillfredstäldandet af personlig lystnad, jagten efter personalig vinst eller utmärkelse blifva de, för hvarcandra främmande representanternas yttersta syfatemål. Se Frankrikes nuvarande representation coch franska folkets belåtenhet dermed ! Man kunde svara härpå helt kort: Se Norges representation, bygd på personlighetsprincipen, och norska folkets belåtenhet dermed! Om belåtenheten i Frankrike icke är densamma, så häriörer detta dels från den höga valcensus, som sör representationen till organ för rikedomsaristokratien allenast och alltså till en skrårepreeo m mrs m mn MA je — OR PY NH mf VS Mm mm mm mm KE et a KA