Aftonbladet – 18 april 1842, sida 3

hvilket hvarje vän af allmänna omdömets och dess organers existimation måste arbeta, att nemligen kunna. få införd och vidmakthållen i förhandlingarna mellan pressens organer, samms slags folkrätt, om vi så få kalla det, det vill säga samma slags begrepp om heder och äran i medel och utvägar, som gäller öfverallt annars i det hyfsade umgängslifvet, mena hvars undergräfvande just utgör ett hufvudögnamärke hos tryckfrihetens hemliga eller uppenbara fiender. Också vågar Aftonbladet, utan att mer än någon annan frisäga sig från misstag, tro, att den moraI liska styrka, som det kan äga i allmänhetens förI troende, hufvudsakligen hvilar derdå, att man aldrig förgäfves vädjat till vår känsla af rättvisa Ii sak, och att vi äfven mot de motståndare vi hårdast angripit alltid visat den grannlagenheten, att ej ingå 1 vidsträcktare bedömande af deras moralitet eller motiver, än det, som omedelbart kunnat härledas ur deras egna handlingar. WVi måste då äga rätt fordra detsamma af hvem som helst tillbaka; oeh det kan, när strid uppstår buruvida vi sjelfve felat emot det begrepp om ära och tro, äfven under strid, hvilket vi söka vidmakthålla, icke hjelpas om vi till tvistens slitande nödgats ingå i upprepanden af uttryck och omdömen, som ej mer utgöra några nyheter för dagen. Freja har nyligen med höga rop tagit allmänhetens medlidande och hjelp i anspråk emot Aftonbladet, såsom bade vi i våra anmärkningar emot henne åsidosatt alla hederns och anständighetens fordringar. En sådan appell borde och kunde så mycket mindre lemnas utan genmäle, då vi, såsom i Lördagsbladet skett, tydligen kunde visa, att bennes grofva tillvitelser voro från början till slut grundlösa så till vida, som vi endast ur hennes eget beteende hade dregit slutsatser och suppositioner om dess åsigter öfver offentliga ämnen, hvartill vi voro fullt berättigade, samt tillika ej blott haft den grannlagenheten, att lemna Freja sjelf tillfälle till en förklaring öfver dessa åsigter, utan äfven formligen uppmanat henne dertill. I och med detsamma är det ock visadt, att hela det förfärliga skriket om mordförsök på Frejaredaktionens moraliska karakter, som skulle ligga i oriktiga slutsatser hos Aftonbladet om hennes tendens i frågan om reformer är en lika opåkallad som misslyckad taktik, sannolikt utgående från förhoppningen att med det dånande 1 sjelfva fraserna kunna afleda uppmärksamheten från hufvudsaken. Vill Freja t. ex. afskudda sig beskyllningen om inkonseqvens i representationsfrågans bebandling och om motsägelsen mellan hennes afficherade hat mot adel i allmänhet och de af oss supponerade försöken att perpetuera ståndet såsom institution, må hon då helt enkelt uppgifva huru hon vill hafva representationsreformen, eller ock förklara huru hon vill komma ifrån inkonseqvensen, så länge hon bibehåller sin förkärlek för ståndsvaln, enär adeln otvifvelaktigt utgör ett af de nuvarande stånden. Sådant vore vida enklare och kraftigare, än att endast skrika, att vi vilje söra af med hennes moraliska person. Vi nämnde ock i ett föregående blad, att Freja i och med den skränande hederoch ära-artikeln gjort Aftonbladet fem medgifvanden. Vi äre då skyldige ait uppräkna dem. Det första är, att då Freja den 8 April förklarat sig strida mot adelsinstitutionen och dess id, men ,ej uraktlåtit att göra all rättvisa åt de adelsmän, som ej låtit det rent patriotiska rymmas endast inom den adliga hjelmen, och Aftonbladet uppmanade Freja att nämna någon enda adelsman, som under riksdagen varit föremål för ett så lyckligt undantag från hennes fördömelse och framslungade misstankar om hemliga afsigtermed dess opposition, så bar Freja i sista numret, oaktadt Aftonbladets uppmaningar, lemnat denna punkt obesvarad, hvilket kanske också var det enda möjliga. Detta torde väll således, i fall ej heller något: vidare svar kommer efter, få anses såsom ett medgifvande af ett karaktersdrag. Att försöka undantaga Redaktören af Dagligt Allehanda nu, i hopp om ett ytterligare tillfälligt medhåll från den sidan, är verkligen löjligt, efter alla de insinuationer som förr stått i Freja mot denne publicist, i den! angifna riktningen. Den andra punkten, i sig sjelf visserligen af; mindre vigt, är medgifvandet att Freja rekom-! menderade Strindlund till talman under Riks-!! dagen, sedan Hans Jansson afsagt sig, ehvad li man än kunde hafva att säga om hans (Strind-: lunds) politiska åsigter.s Om Freja nu söker li förvandla denna rekommendation till ett skämt, )i så var det åtminstone ett ganska allvarsamt skämt, då man vet huru vigtig talmansposten är I frågan om grundlagstolkningar vid propositioners framställande m. m. Det tredje medgifvandet ligger i den absoluta tystnaden vid vår uppmaning att nämna, hvilka men — rr om———— Lew oee— Ett rop af förvåning undföll den gamle herren;