Aftonbladet – 18 april 1842, sida 3

rik skänk åt henne, hvilken Rosa så mycket me måste mottaga, som hon knapt kunde föruts: hvad det skulle bli af henne, emedan hon (it. minstone fast beslutit att aldrig mer beträda tea tern. Man intog frukosten nästan tigande, och baro nen så väl som Rosa andades lättare då vagner körde fram, med hvilken hon skulle resa. Af skedet var kort, ty det var pinsamt för båda och sedan de ännu en gång i minnet återkalla sin ömsesidiga öfverenskommelse och lofvat tro get uppfylla den, skiljdes de hastigt åt och hva och en dolde sin rörelse under h tvungen köld Den lilla enspännaren for till jernvägen, tt Rosa !ernade öfver Heidelberg resa till Frankfur! Vid ankomsten till jernvägsgården och då Ro sa stigit ur der, mötte hon hela massan af d från Heidelberg kommande. Der voro studen ter i långa rader, som gingo förtroligt arm arm; bondhustrur förde i högt fyllda korgar sir varor till torget; resande af alla klasser ropad efter vagnar för att skydda sig och; sina sake mot regnet; bärare trängde sig fram för att erbju da sin tjenst och knuffade dervid hvem de möt te, och hvar och en skyndadezsatt, så fort son möjligt, hinna sitt mål, emedan regnet :oupp hörligt fortfor. Förgäfves bemödade sig Rosa att genombryt denna ström; hon måste gifva vika för dess vå gor och vänta tills de lagt sig... Såstod hon mer paraplyen djupt nedfälld öfver ansigtet för at dölja sina förgråtna ögon, då hon hörde en be kant röst ropa:efter en vagn. Ovilkorligt lyft hon upp Paraplyen ech igenkände Rästerers vän liga ansigte.