Aftonbladet – 18 april 1842, sida 1

kejsare nedskådat på traktens välsignelseriks ängder. Postvagnen förde nu kaptenen på samma vä till staden, som han för ewt år sedan lemnat den Hvarje ögonblick och i hvarje föremål framställd sig för honom nya hågkomster. Här hade han lutad mot ett hörn i sin beqväma resvagn, skri vit ett poem till Rosa; der framsköt, endasi synlig för bans öga, teaterns gafvel mellan dc bredvid liggande taken, och icke långt ifrån reste sig Lorenzokyrkans höga torn, som kastade sin: långa skuggor öfver det hus, hvari den älskad bodde. Huru klappade ej hans bjerta vid alla dess Minnen af en kort, men lycklig tid! Han skulle kunnat på en gång gråta och upphäfva glädje: rop; han var lvcklig och likväl genombäfvade honom en rädd, gåtlik känsla, Nu rullade vagnen in genom stadsporten, hvar: fasta torn och mäktiga, dubbla murar tillkänna gåfvo den storhet och den makt, staden unde förra århundradet egt. Han kom till posthuse och gick derifrån till hotellet. Hans första fråg: var här efter spektakelaffichen. På den fann icke namnet Alberti; den andra var efter hven som nu spelte första älskarinnan. Man nämnd: ett för honom obekant namn. Nu trängde si; blodet upp i hans hufvud och en ångest be mäktigade sig honom. Ötålig fasthöll han ky paren vid armen och fortior med häftighet: cÄr fröken Alberti icke qvar vid härvarand teatern ?) Det -kan jag icke sägan, svarade kyparen, för undrad öfver främlingens häftighet, och gnuggad sig misslynt på det stället af armen, vid hvilke