Aftonbladet – 15 april 1842, sida 3

HISTORISKA GRUNDER FÖR VÅR TIDS RI LIGIÖSA STRÄFVANDE. I den religiösa protest, som i våra dagar al mer oeh mer tyckes vilja göra sig gällande emc de besynnerliga företeelserna af skenhelighet oc mörker, vill mången ej se någonting annat ä följderna af tidningars och nyhetsmakares arbe ten. Det förtjenar då efterses, om verkligen s förhåller sg, och hvad vittnesbörd historien ka hafva att lemna i detta afseende. Religione ligger på ett eller annat sätt nödvändigt unde samhällets och bildningess utveckling, såsom de vigtigaste af allt för menniskan; tanken på ben nes förhållande till Gud, Skapelsen och Evigbete; upphör aldrig att verka på grunden af henne väsende, rättande alla förhållanden i lifvet efte sig; hvarföre också ingenting är angelägnare, ä) att denna tanke måtte göras så ren och fu!lkomlig som möjligt. Men det är också då ovedersäglig! att historien, om hen samvetsgrant rådfrågas måste besvara den frågan, hvad upphof den när varande tidens sträfvande kan hafva, enär de omisskännligt arbetar emot flere ganska gaml: kyrkliga institutioner. Om detta sträfvande ä detsamma som Protestantismens eget, så är de hos oss ganska befogadt; hvilket till en börjar måste vara vigtigt att veta, på det man icke mått löpa fara att begå någonting otillåtligt... Men d: vill det också säga, att de kyrkliga institutioner hvaremot man talar, icke höra Protestantisme: till, och följaktligen ingen skada göra vårt christ na lif genom sitt fall. Vi bedja att få göra läsaren uppmärksam p en erfarenhet, som säkert icke undgått någon vi Kyrkohistoriens studium. Christendomens först århundraden stå der så intagande, att ingen pe riod af menniskoslägtets kända historia anslå själen med ett mäktigare behag. Hvaraf kom mer det? och hvad är orsaken, att detta intress vid de stora Kyrkomötenas ipbrytande småningon förlorar sig och snart sjunker till den grad, åt man snarare kan säga det förvandla sig ej blot till motsatsen af intresse — till tråkighet — wu: tan till verkligt obehag, vedervilja, hat, så fort mar på denna historias område kommer derhän, at man finner den s. k. allmänna (katholska) kyr. kan hafva vunnit en rådande makt öfver chri stenheten ? Orsaken är, att under dessa första sekler va det ännu icke frågan om bela det slags institu tion, som man i yttre mening kallar Kyrka Deremot lefde i sublim, innerlig storhet detta. som man också stundom brukat benämna Kyrka men i inre mening: menniskosjälens djupa och saliga förening med Gud genom en sann oct fruktbärande andlighet, grundad på kärlek till Christus, med orubblig tro, ståndaktighet och efterföljd. Det är denna förening, hvarom också Luther talar, såsom om den egentliga kyrkan: det är äfven densamma, som förekommer i en artikel af vår dogmatik, under den betydelsefulla benämningen Unio mystica. Christendomens sjunkande och förfall betecknas genom Lärosattsernas öfvervigt, såsom yttre vällande system, med fordran på allmän likhet. Detta uppkom genom de stora (oikumeniska Kyrkomötena, och hade sin naturliga orsak i be: hofvet, att göra slut på de mellan församlingarve väckta stridigheterna i satts-frågor. Det jettestora. misstaget låg uti, att anse dylika tvister pånsin på detta sätt kunna slitas. Det rätta bade varit, att återförvisa alla sådana frågor till området af det jemförelsevis mindre vigtiga. hvari