Aftonbladet – 14 april 1842, sida 2

sig, och som den krigiska regements-musikeny, hvilken spelade de modernaste Pariser-melodier, återförenade på en enda punkt. Oskar hade ännu en gång velat förskaffa sig denna anblick och gick derföre makligt observerande af och an i yttersta alleen, då hans uppmärksamhet hastigt drogs från massans hvimmel på en grupp, som genom sitt vilda skri tillkännagaf, att någon tvist der var å färde. Kaptenen gick närmare och såg flera Tyska utvandrare, som trätte med två Kuluglis, af hvilka de fordrade, att de, efter aftal och ackord, ännu i dag skulle föra dem och deras medhafda effekter till kolonien Dely Ibrahim, men hvaremot kameldrifvarne högt och ifrigt protesterade. Då tvisten ej ville ta slut, gick Oskar fram till dem och sökte genom förnuftsgrunder lugna sina landsmän; men huru förvånades han icke, då hans ögon bland dem upptäckte ett ansigte, som var honom bekant, utan att han likväl kunde? bestämdt erinra sig hvarest han sett det. Det var en lång, mager man. De markerade, ehuru åldrade, dragen i hans anlete förrådde, att ban måste tillhöra ett högre stånd, än hans obildade följeslagare; likväl hade han samma drägt, som de, men hvari han dock icke syntes rätt hemmastadd. Under det hans kamrater svuro och trätte på Tyska, stod han lugn och stilla, och hans öga sväfvade kallt öfver den bullrande mängden. Oskars bemödande utverkade snart en fredlig öfverenskommelse mellan de stridande parterna, och nu vände han sig till mannen med det bekanta ansigtet. Han tillsporde honom vänligt, men den frågade svarade kallt och kort med en främmande accent: att han ej kände herr kaptenen, Hohenstein, som kommit honom vänligt, till och med bjertligt, till mötes, fann sig något sårad af denna köld, bad derföre om ursäkt och fortsatte sin promenad.