Aftonbladet – 14 april 1842, sida 2

ungen, vid alla befordringar, fästa afseende endast de sökandes förtjenst och skicklighet, men ej på jeras börd. Saken är således, ehuru under olika ynppunkter och ordställningar betraktad. dock i hufrudsaken densamma nu såsom tillförene, fastän skickigheten då stod i främsta rummet. — Om konunsen skall, vid alla tillfällen kunna fullgöra grundagens kraf, så är det nödigt att kollegier och anIra myndigheter, vid alla förslag, gifva förtjenst och kicklighet deras rätta värde. Huru skall det be;tammas? Enligt tjenstebetänkandet skulle förtjenst beräknas fer ljenstgöringens långvarighet, eller efter mängden at oförvitligen tillbragta tjenstår. Om man vill hafva en måttstock, hvars tillämpning är underkastad laga besvär, så är beräkningen aftjenstår, hvilkas belopp kan ända till månader och dagar bestämmas, visserligen beqväm. Men som det nit och den drift, med hvilka tjenstgöringen blifvit utförd, likväl icke kunna för någon viss ziffra tegas i beräkning, änskönt de utgöra hufvudsaken, så är måttstocken i sjelfva grunden felaktig. Imedlertid, då tjenståldern är lika, men skickligheten hos någon öfverväger, så har man lika lätt att taga sitt beslut, som då Jira skicklighet hos flera öfverväges af större tjenstålder hog en eller annan. Men då tjenstår skola jemföras med skicklighet, hvad är då rättesnöret? För att finna det, måste man först hafva afgjordt hvari skickligheten består. Tjenstebetänkandet vil! förklara henne vara detsamma, som theoretisk kunskap. I sådant fall hörde hon egentligen till den behörighet, som genom studier förvärfvas. Den embetsexamen, en yngling vid universitetet aflade, skulle då på förhand afgöra hans framtida skicklighet såsom embetsman, innan han densamma i rikets tjenst försökt, än mindre ådagalagdt. En sådan måttstock måste äfven vara origtig, ehuru beqvämt det är för den pröfvande, att jemnföra examens betyg. Om skicklighet deremot är förmågan, att vid allmänna årenders behandling rätteligen använda det omdöme skaparen förlänat, samt tillämpa de kunskeaper, som studier ingifvit och den erfarenhet, som tjenstgöring medfört; så inses lätt, att måttstocken för denna förmåga ej kan finnas annorstädes, än i hvarje bedömmandes egen urskiljning. Men både kunskaper och erfarenhet, samt skicälighet att dem tillämpa äro döda kapital utan nit och drift att dem begagna. Ja de kunna till och med missbrukas till det allmännas skada, om ej rät.sinnighet och trohet gifva ledning å: deras anvindande. De fyra sistnämnde egenskaperne, som följaktligen äro de högsta och derigenom förmå, till en viss del, godtgöra bristen på skicklighet, kunna ännu mindre än denne mätas af något annat än den pröfvandes omdöme. Att skicklighet, nit, drift, rättsinnighet och trohet äfven ingå bland en embetsmans förtjenster, kan efter allmänt ordaförstånd ingen neka. Hver är då gränsen emellan förtjenst och skicklighet? — Kan grundlagens mening hafva varit att åtskilja och jemnföra hvad som i hvartannat innefattas? Men om man förblifver vid det vanligen antagna förhållandet, att tjensteålder och derunder förvärfvade tjenstegrader, å ena sidan, böra jemnföras med och afvägas mot skicklighet å den andra, huru skall sådant ske? — Det är en uppgift, hvilken författningarne hittills icke kunnat lösa, förmodligen derföre, att beloppen af beggedera äro lika ojemnförliga, som år och pund i allmänhet. Likväl måste denna uppgift lösas af en hvar, som har ett förslag att upprätta eller en syssla att tillsätta; och då författningarne icke lemna honom den ledning, han behöfver: så måste han hjelpa sig ur förlägenheten, efter bästa förstånd och samvete. Befordringsmål äro följakteligen, och måste, efter min mening, städse förblifva, samvetssaker; ty äfven den skickligaste sökande kan på en viss plats vara otjenlig, om serskilda äfven af honom oberoende omständigheter göra honom dertill. 1720 ärs regeringsform synes följaktligen hafvö behandlat saken skarpsinnigast, då han ålade Kolle gierna att föreslå Konungen 3:ne de värdigaste oct tjenligaste personer, som funnes att tillgå. När tjenstålder och skicklighet skola jemnföras åt hvilkendera bör företrädet,tillerkännas? Jag sva rar på grund af det föregående, åt. skickligheten och gör det så mycket viss.re, som Kongl. Kammar rättens nu verkställda omröstning förklarat en af d sökande vara just genom höjden af sin tjensteålder ) oskicklig till den ifrågavarande sysslans bestridande Månne det är nog, att inskränka sin jemnförels blott till uteslutning af den, som genom tjenstålde anses oskicklig, men sedan likväl låta tjenståltder bestämma företradet bland de användbara? Jag tro det icke; ty det kunde då hända, att den mins duglige komme i främsta rummet och tvärtom Förslaget uppfyllde då icke sitt ändamål; det kund missleda Konungen, i stället att böra vägleda han val. Man invänder måhända att, om tjenstålderi icke fär, bland de användbara, utstaka förslagsrum met, så är det godtycket, som bestämmer dem. Ja; svarar, hvad annat än godtycket, eller, jag menar ) Hr Presidenten har här råkat skarfva litet; H I B. yttrade, att han ansåg Revisoren Fernholn I icke kunna å förslaget uppföras i anseende ti hans höga ålder, ej tjenstcålder. Red.