Aftonbladet – 13 april 1842, sida 2

vekanta oväsendet angående landsorts-p:essens unspe pation, hvilket, utgående urspruxsligen ran ett kotteri i hufvudstaden, med så s!or bee ärlighet omfattades af de servila bladen. Icke tess mindre hafva de i uppsatsen uttalade åsiger exdast med mycken varsamhet blivi! 2dopjerade äfven af de blad, som förut häfticas: förstarade sig för emancipationen. Vi se hi hevis, att landsorts-pressen gått framåt sare -.bekaut med vilkoren för pressen: srjt det möjliga och nyttiga i Phoex slug från det overkställbara eller ända: Bide ÖOstgötha-Correspondenten och hafva anmärkt svårigheten att! tillvägs bringa ;ch det verkliga äfventyret af det siags förening inom landsorts-pressen, hvilken Phceox åsyfiat; de hafva erinrat, att den skulle kunsa hbiitva förtryckande för de serstilda redaktiouernas frihet, och vi skulle vilja :il!igga, att den till och med kunde leda till korruption of he!a landsorts-pressen, sedan man, om möjligt vore, gifvit den hvad Nero önskade i: Rom, ett enda hufvud. Samma åsigter hafva äfven bilsst uttryckta af ett annat landsorisbad Tidving för Södermanland; och då denna tduing derjemte uttalat en opinion, rörande en af hufvusfragorna i PheÅnix uppsats, nemligen ! jsan om landsorts-pressens ställning i förhba! hufvudstadens, samt omdömet härom es klarare åsigt af detta förhållande, än man i allmänhet förefinner, så välja vi att medde:a några af seflexionerna i nyssnämnda Sö er mandå tidsing. Sedan denna gillande anfört Phenix antagande, att hvarje landsortsblad alltid genem en eller anvan utväg skulle kunna gifva si; eu bestämd färg, fortfar den som följer: Deremot tro vi att utgifvaren af Phwenix ser för mycket i !just då han: 1: antar, att landsortspre:sen kan mera Opartiskt, !idelsefritt m. m. reflektera öfver st sens begåipgva felsteg än Stockholmspressen, e n den förra endast ser saken, sällan eller aldrig känner de med denna gemenskap ägande ämnen. — Vid ett och annat enstaka fall, kan väl datta blifva 2c0delsen, men icke i alimänhet. Vid ds flesta 2 ällen är det nemligen nödigt icke blott att känna coli framstående facrum, utan äfven att få utbyta tan personer, som derom känea något ni gertill har tidnings-utgifvaren i Stockholm Ir fälle än tidnings-utgifvaren i landsorter måste bemta hela sin kännedom om sa! gen ur andra tidningar, eller genom en dent, hvilken lika lätt kan vilseiledas af till tryck, som tidnings-utgifvaren i bufvudstar 2:0 anser, att provinsbiaden skulle invn kunna bilda en enda stor förening, rastlöst strä vande till ett gemensamt mål, fäderneslandets väl sank dess inbyggares förkofran och välgång, så i r giöst och intellektuelt, som peolitiskt och mater:eli ,Sänseende; hvilken förening skulle bilda en mm: st mot Stockholmspressen, kämpande vid dess sida, zir den vill det rätta, bekämpande den med skäl och bevis, när de af den uttalade läror stå i strid med jo allmänna bästa.n Då nu provinsbladen, i likhet med buf-udsladensg tidningar, hysa, eller åtminstone uttala, colit gter om det för samhället nyttiga, se vi i surning icke huru en förening mellan dem alla skulie kunna uppstå, förutan ömsesidiga betydande korccssioner, hvarvid de liberala skulle förlora, enär för närvarande äro de starkaste. Det torde så fordras åtminstone två föreningar, en af i tiva och en af liberala, till hvilka bladen litisk färg, kunde efter bebag sluta sig. ken fraktion af bufvudstads-pressen sk ul:s vä liberala föreningen i landsorten söka ati motväga, om icke den konservativa, likasom den konservativa i landsorten sökte bekämpa hufvudstadens ) Om detta ej kan bestridas, torde älven media att mera lämpligt vore, om alla landets libera!a tidnirgar slöte en förening mot landets all: XOnservativa, för att så mycket som möjligt påskyada samhällets befrielse från de ruttna elementer, det innebåller. Vi mena dock ej en förening på på pperet, en sådan nödgas vi bekänna, att vi anse lika övers flödig som overkställbar, utan en tyst fören 2rundad på öfvertygelsen, att endrägt bereder seger. Denna tysta harmoni hvarken får eller bör sträcka sig derhän, att icke det ena liberala bladet an tillrättavisa eller höja sin röst mot det andra. orm detta förirrar sig, men tanken att alla liberala .wäfva till samma mål, om äfven på nägot skilda 4: ålägga grannlagenhet i framställningssätt oct ket möjligt betraktandet af sak, icke nedsn af person. Nu deremot inträffar undersiur 2, att den ene liberale tidnings-utgifvaren tillvitar des andre motiver och karakters-lyten, som på sammå sudet gång de nedsätta utgifvarens person, un ersräfva tidningens moraliska grundval och sålunda vilkoret för dess inflyteise. Om detta äfven kan förfalla Opartiskt, är det icke desto mindre högst ukiokt, och bör aldrig ske, förr än utgifvaren af de allna bladet visat sig alldeles oefterrättlig, något ) han väl i det längsta aktar sig för, då en liberaj vidaing uteslutande existerar genom allmänheters fjrirvende, icke, såsom en konservativ, derförutan jan lefva genom aktier, statsbidrag eller frivillig skott. De konservativa bladen förstå också vigten af er ämaagidig srannlagenhaet tv sällan rm ars: nNågAR.