Aftonbladet – 7 april 1842, sida 2

dalen, som de alltmer och mer aflägsnande bergen bilda. Bördiga, yppigt grönskande ängar utbreda sig på ömse sidor; här och der blickar en sennhydda ned från höjderna, och i den täta skogen äro öppningar huggna, genom hvilka vedhbuggarne låta de fallna träden halka utföre den branta sluttningen, så att de med starkt buller aedstörta och slungas långt fram i dalen. Men hastigt blir klyftan allt tängre och trängre, bersen uppstiga till jättehöjd, ofantliga klippor lyfta sig lodrätt invid bäckens bräddar, och vi se oss inom få minuter omgifna af högt tornade stenmassor, i en dal, som endast utgöres af vägen och den vildt brusande bäcken. Ingen solstråle inbryter i detta dystra djup, der en och annan tall nedblickar från höjderna och små bäckar kasta sig skummande och hoppande från sten till sten, från sluttning till sluttning. Dessa dystra, nattliga klyftor, som uppfylla den ängslige landtmannens själ med rysning, har ban i rädd aning kallat: helvetet. Men fortsätta vi vidare vår väg, så öppnar sig dalen småningom iter, och vid sidan af vägen midt emot bäcken visar sig en rad af täcka Schweitzerhyddor, som tjena till boningar åt vedhuggare och arbetare, hvilka iro sysselsatte vid sågqvarnarna. Dessa äro icke långt från hvarandra uppbyggda öfver bäcken och bidraga genom sitt entoniga dån att förstärka dalens melankoliska karakter. Nu ändtligen träda bergen längre tillbaka; en fruktbar dal utbreder sig för våra blickar, prydd med alla den frikostiga naturens behag och låter oss i ett töcknigt fjerran se Freiburgs torn. Äfven bjertat vidgar sig och klappar friare, ty vi hafva nu genom helvetety kommitin i himmelriketo. dgr ÄTS Kraftfulla, men rena och anspråkslösa sofden omgifvande naturen, äro desså dalhyddörsinvåvare; i deras andliga och fysiska, behofs trång