Aftonbladet – 7 april 1842, sida 2

(Annan krets vända de sig år ut och år in, och i trots af all, af dem icke märkt, brist på dessa tusende småsaker, hvilka synas oss så oumbärliga, klappar deras hjerta lugnare och belåtnare än vårt, som, retadt af njutningarna, ständigt längtar efter nya, och ansträngande sig i detta otillfredsställda fikande, slutligen förslappas och ej finner lugn förr, än det upphört att slå. Det var en söndagsmorgon. Naturen tycktes vilja deltaga i hvilodagens firande, så lugn och stilla, så sublimt stor, utbredde hon sig öfver jorden. Högt upp i den blåa luften sväfvade lärkan, sjungande sin morgonsåvg åt Skapareny omedvetet tackande honom för lifvets gåfva gevom fröjden öfver sin tillvarelse; millioner lif rörde sig i glädtig beställsamhet; biet surrade i den varma solstrålen från blomma till blomma: brokiga fjärilar pröfvade de knappt utvecklade vingarna och, insekter och maskar, skogens befjädrade sångare och dess skygga fyrfotingar helsade, stumma eller i trefnadens toner, den ljufva våren. Solen var knappt uppgången, då klockan i det lilla kapellet med klara toner tillkännagaf, att morgonens andaktsstund var inne; på vägen, icke långt ifrån värdshuset, stod en flicka från Schwaizwald, klädd i sin trakts täcka belgdagsdrägt. Hennes glada och öppna ansigte strålade af helsa; de röda, friska kinderna tycktes nästan vilja brista likt en öfvermogen frukt; inom hennes halföppna läppar fromlyste tvenne rader utmärkt hvita tänder, men de blå ögonen undanskymdes nästan af den venstra handen, som hon höll öfver dem, på det icke solen skulle hindra henne se ett föremål, hvilket, som det syntes, befann sig på högsta spetsen af en bland dessa branta klippor, som bilda det s. k. helfvetet. I detta ögonblick kom en annan flicka framoppande, för att hemta vatten ur bäcken i ett