Aftonbladet – 7 april 1842, sida 1

Mathias såg sig ängslig omkring, huruvida den ifrågavarande möjligtvis kunde vara uppe på däcket, ty kammarjungfrun talade så högt, att man nåstån kunde höra bennes ord från den ena ändan af fartyget till den andra. Jag ber er, för Guds skull, min skönap, hviskade Mathias med björtklappning, om er fru hörde sådant .. eJa, det må hon gerna höra; så snart vi komma till Mannheim går jag i alla fall ifrån henne, ty hos henne kan väl ingen menniska härda ut. Nervsvaghet säger hon sig ha ... ja, när hon vid sin toilett först förargat en menniska till döds och skällt och stormat, så att man kan mista ögon och öron, då kastar hon sig på soffan och klagar öfver nervattack ; dessutom är hon snål, det försäkrar jag er, så att man knappt kan äta sig mätt hos henne.n Broder Mathias stod liksom på glödande kol; han hade hoplagt de långa händerna öfver bröstet, liksom för att bedja, hufvudet, som vanligt, lutade åt sidan, ögonen med förtviflan riktade åt himmelen och hörde under dödsångest huru flickan fortfor i oafbruten svada: yNu reser hon till sin styffar, Baron Hohenstein i Mannheim, som skall vara barnlös, och derföre önskar bafva henne i huset. Den gamle narren skall nog få skäl förbanna der dag hon kom. Nå, hvad gör ni då för miner? Man skulle kunna tro att ni stod på predikstolen och läste Fader vår. Se er omkring, der kommer just baronessan Lindersdorf; betrakta henne och säg mig om ej allt hennes inre gilt sjuder fram ur bennes spiadel-fysiognomi. Vid dessa ord spratt Mathias upp som om en