Aftonbladet – 6 april 1842, sida 2

—vevewe eve —— —— WESTRA-AUSTRALIEN. Augsburger Allgemeine Zeilung innehåller följan: de intressanta underrättelser angående en hr Eyres försök att finna en väg emellan östrå Och vestra Australien, samt rörande den sednare koloniens nu. varande ställning: Kolonien West-Australien hade länge hoppats at någon driftig speku!tant skulle öppna en förbindelse tilllands emellan den och Syd-Australien, och ati den stora utvandring, som nu eger rum från Nya Syd Wales till de i vestra delen af Nya Holland be. lägna kolonierna, sedan skulle utsträcka sig ända till Svan floden, och att hjordar och folk sålunda skulle strömma till den. Detta företog är utfördt men resultatet deraf är sådant, att kolonierna aldrig kunna hoppas att någonsin få en handelskommuni: kation öppnad genom den ändlösa öken, som man funnit. Hr Eyre, som för två år sedan försökte at från Sydaustralien, midt igenom Nya Holland uppnå Port Essington på norra kusten, men två gånger tvingades att återvända genom den öken han fann, erbjöd sig i början af sistlidet år att företaga upptäektsresan till West-Australien. Saken förhöll sig på följande sätt: den östligaste koloniserade punkten i West-Austrelien är Konung Georgs sund, på 118 longitudsgraden från Greenwich, och den vestligaste bebodda punkten i Sydaustralien är Port Lincoln, på 136:te graden; afståndet emellan dessa ställen utgör således 48. grader; denna landsträcka var så godt som obekant, ty de ställen på kusten, der far tyg lagt till, hade befunnits klippiga och sandiga, och inga andra än hvalfiskfångare landstego stundom för ett tillfredsställa ögonblickliga behof. Hr Eyre anträdde den 23 Febr sist). år färden från Fowlers Bay mot vestern, åtföljd af en herde och trenne infödingar, med tio hästar och proviant för nio veckor. Hans plan var att hålla sig så nära bafskusten som möjligt, dels emedan detta är den kortaste vägen dels för att lättare finna vatten. Under de förste 500 engelska milen fann han ett högt platåland a musselkalk, hvilket är en fullkomlig ödemark, allde les utan träd, endast delvig betäckt med sparsam gräs, och på andra ställen med ogenomträngliga snå utan sjöar, floder eller källor. Det enda sätt hvari genom vatten kunde erhållas, var att på de delar a sjöstranden, som bestodo af jemna sandslätter, gräfva