Aftonbladet – 6 april 1842, sida 2

kan himmelen, hvarom ni som fruntimmer redan är säker, omöjligt undgå er, men jag afundas er icke derföre, ty der måste man par force vara salig. Min nådiga, betänk bara: salig och oupphörligt salig utan slut! Nej, då håller jag mig heldre till helfvetet, ty hur högt än lågan må brinna, så återstår oss likväl hoppet att det en gång måste bli bättre, och uppväga inte förindring och hopp, desse menniskans högsta egodelar, en ledsam, alltid lika, glädje? Men skämt åsido, får man gratulera er? Gratulera, ers excellens, hvartill? Till den förmögenhet, som väntar er, ,Inneslut er icke i en diplomatisk tystlåtenhet. Alla menniskor veta ju att den gamle baron Hohenstein vill göra sin son arflös till er förmån. För att afböja detta, reser jag till Mannheim. Afböja? frågade excellensen med malitiöst leende. Ja, på min heder, jag vill icke beröfva den unge mannen sina rättmätiga anspråk. Beröfva? min nådiga baronessa, hvem talar om något sådant? Den unge karlen skall, som man säger eller rättare som hans far säger, vara en vaut-rien, och den gamle herrn har således alldeles icke så orätt, om han lägger sitt arf i era älskvärda händer. Att ni för öfrigt är den unge baronen med systerlig kärlek tillgifven, vet ju hela verlden, tillade han ironiskt. Baronessan bet sig i läpparna, nickade flyktigt åt den bakom henne stående Mathias och gick, med orden: Jag ser er åter, åtföljd af excellensen till fartygets andra sida. Mathias hade noga hört bådas samtal, insåg att damen icke var alldeles likgiltig för hans idger och läror, att hon skulle få ärfva en ansenlig förmögenhet, och en solstråle upplyste såtunda oförmodadt hans framtids natt, just i det ögonbliek, då hon syntes honom som aldra mörkast. (Forts. följer.)