Aftonbladet – 6 april 1842, sida 2

Således tror ni verkligen på en så sträng Gäd? Denna fråga och den häftighet hvarmed den framställdes, hade visserligen för en skarpsinnigare, än Mathias, upptäckt den frågandes själstillstånd, och det skulle ej varit honom svårt att i henne igenkänna ett sinne, som var oense med sig sjelft och, ur stånd att finna någon andelig ståndpunkt, kastades omkring på ovisshetens haf och slungades från en klippa till en annan. Ångsligt sökte hon någon fast grund att fälla sitt ankar och grep således begärligt efter hvarje punkt, som tycktes lofva en sådan. Hos henne, som med åren lärt sig inse det jordiskas ringhet, hade den stora frågan om det tillkommande vaknat, och klok nog att icke ovilkorligt tro, irrade hon nu omkring i meningarnes labyrint. Isynnerhet hade tankan på en oblidkelig sträng domare förskräckt benne, och det var således naturligt, att hon med stor rörelse upprepade frågan: Ni tror då verkligen på en så sträng Gud? Mathias, som fruktade en noggrannare pröfning af sin trosbekännelse, tog hastigt i fickan och framdrog derur en af de ofvannämnde skrifterna. Ja visst, min nådiga; ty, sade icke vår helige Frälsare sjelf: frukten den, som, sedan han dödat, äfven har makt att nedstörta i helfvetet. — Men mer än min svaga tunga kunde lära er, skall ni finna i denna afhandling, hvilken, skrifven under andans vingar, uttalar de högsta sanningar l Under det Mathias vid dessa ord lemnat den främmande damen sin skrift, hade den ofvannämnde herrn med ordnarne obemärkt nalkats de talande. Han hade hört den långa mannens sista ord, och under det han artigt bugade sig för damen, sade han i en lätt ton: : Min älskvärda baronessa, om ni till och med på resan är betänkt på er sköna själs bästa, så