Aftonbladet – 1 april 1842, sida 3

lustratiorer komma stt jemte henne deri låta höra sig I (Insändt. i Några ord i anledning af Herr C. M. Arrheni I Nyligen utgifna skrift: Om de i Tyskland ny I ligen inrättade Ränte försäkringsarstalter ti förmån för dem, som genom ringa bedrag viljc bereda sig lifstidspensioner. I (Stocktolm, 4849. Norstedt Söner. 30 sid. 8:o Rikedomen och fattigdomen hafva i vår tic blifvit fruktansvärda makter, nästan lika hotanide för samhället, som för hvarandra. Den förra med kapitalerna i sina händer och med veten skapens och konstens omätliga resurser i sir i tjenst, hopar skatter på skatter. Den sednare utan annat kapital än sin arbetskraft, vexe: ven äfven i jemt stigande med den förra, och desto hastigare, ju mer industriens mäktigare häfstänger göra det menskliga kroppsarbetet umbärligare och sänka dess pris. Den förra npjute allt hvad yppigheten och den förfinade vällefnaden uppfunnit lockande för menniskans sinnen. och har ändock öfver; den sednare försakar. kanske hungrar och törstar, och har dock intet öfver för morgondegen, intet för sina barn, som ropa på kläder och föda då den förra, ofta utan eget arbete, lägger ränta till ränta, fräter den sednare, under svett och möda, dagligen på sitt kapital, och när åldren förslappar senorna eler tankekraften, är kapitalet förstördt, och brist och nöd väntar den orkeslöse. Nödeu föder då hat och bitterhet, och den fattige blir upprorisk emot den rika, som njuter frukterna af hans arbete, och ej sällan emot den samhällsordning, som gifvit helgd åt hvad han måste anse såsom en himmelskriande orättvisa. Det är på detta sätt socialister och kommunister bildas. Det är på detta sätt äfven förklarligt, att de kunna vexa till massor, som snart hota att skaka samhället i sina grundvalar. De missförhållanden, som till en del äro nödvändiga följder af egendomens cjemna fördelning, hafva väl varit i alla tider öfverklagade, men ingen tid synes hafva känt dem så djupt som vår. Om den s. k. pauperismen med dess frukter icke ännu i Sverige uppenbarat sig under sina fruktaosvärdaste former, så låter dock dess närvaro och betänkliga stigande äfven här uti dagliga företeelser känna sig nog djupt för att hos fosterlandsvännen väcka oro för det närvarande och bekymmer för framtiden. Också har ingen tid alstrat så många anstalter för den mindre bemedlade till försäkrande emot nöden, som vir. Och i sanning det är hög tid, att statsmannen och menniskovännen förena sina bemödanden att göra sådana anstalter i de vidaste kretsar kända och tillgängliga! Då vi här icke tsga den allmänna kommande fattigförsörjningen i betraktande, hvars otillrackighet dessutom ieke beböfver något bevis, har vårt fadernesland af hithörande anstalter icke ännu tillegnat sig pågra andra, än sparbankerna. Att dessa verkat välgörande, torde väl icke kunna bestridas, om de också icke ännu blifvit så allmänt anlitade, som man Önskat och hoppats. Men man underkänner ej deras värde, om man påstår, att det endast är en jemförelsevis ringa grad af trygghet mot nöd på gamla dagar, hvarom de kunna försäkra de fattige, som der insätta sin oberoende skärf. Ty då de ieke kunna gifva mera än vanlig ränta på de insatta medlen, fordras att insättningarne skola hafva uppgått till ett icke obetydligt kapitalbelopp, för att blotta räntan derå skall vara tillräcklig till en persons underhåll. Och huru många af dem, som lefva af sitt bloita arbete, äro väl i tillfälle att göra betydliga besparingar? Fördelen af sparbankerna är, att den sparsamme genom deras begagnande kan småningom bilda sig en liten fond, som han är säker att när som helst i nödens stund, vid sjukdom eller eljest inträffande tillfällig förlägenhet och brist, ega att tillgripa. Säkerhet om ett fortfarande egentligt underhåll kunna de ej skänka, eller åtminstone blott högst sällan. Ett annat slag af bithörande inrättningar utgöres at de 8. K. lifförsäkringsanstalterna, hvilka hos oss endast äro kända genom de egenter, som några utländska, särdeles Engelska, assuranskompanier finna uträkning att hir hålla, så länge icke något Svenskt sällskop för ett likartadt ändamål bildat sig. Man van, såsom bekant är, genom en måttlig, vanligen efter försäkringstagarens ålder och helsotillstånd 0lika afpassad årlig inbetalning, till dessa anstalter, örsäkra sina arfvingar eller hvilken person som helst om utbekommanrde af en bestämd (större) summa efter sin död; och detta kallas, något oegentligt, att försäkra sitt lif. För den omtänksamme mannen och fami!jfadren, som ick? bar någon anvan förmögenhet att lemna efter sig åt enka och barn och dock af sina inkomster kan afsätta någon mindre del till en sådan årlig inbetalning, äro dessa anstalter i hög grad att rekommendera. Men då summan färet utfal aftar hang däd hvilkanae 1if klifvit före