Aftonbladet – 1 april 1842, sida 2

verensstämmande med Christi ord, så fort stiftstyrelsen sjelf komme i förnuftiga och ändamålsenliga händer. Det öfriga, så kallade högre Presterskapet, visar sig af en i grunden alldeles annan natur. Dess mening och syfte, sådant som det i Europa nu är och i mer än toif sekler varit, består icke i att gå i Christendomens tjenst, utan i Politikens, och icke i en god och för samhället sann, helsosam och nyttig politiks, utan i en sådans, som har till arbete och afs gt, att hålla folket sjelf i mörker, svaghet, uselhet och nöd, för att till någre visses fördel, som skilt sitt intresse ifrån folkets, taga och begagna folkets krafter, dess medel, dess lif, hela dess existens. Sådant kan omöjligen låta sig göra, utan att hålla menniskorna under ett naturvidrigt ok. Detta, åter, kan icke lyckas, utan act Öiver deras själar utbreda ett mörker, som förlamar deras tankekraft. Och härtill fordras lögnaktiga läror af alla slag. Hufvuddogmen, såsom rot för allt, måste vara att menniskan bör tåligt fördrega icke blott alla de svårigheter och bekymmer, hvilka åttölja lifvet på jorden, såsom sådant, och hvilka följaktligen med rätta kunna sägas vara skickade at Gud sjelf, efter han skapat detta lif åt oss; utan ock den useibet, nöd och pligor af alla slag, dem de få behagat pålägga flertalet af sina medmenniskor, och hvilket allt måste utstås, så vida desse få skola kunna taga åt sig de öfriges merg och must. Ömbklighets-läran är derföre så vigtig att predika, på det menniskorna roåtte finna sig nöjde med att genom tusentals påfund, inlagda uti imstituiionerna, plundras, kringskäras och kränka:; de skola framför allt trugas in på den öfvertygelsen, all ell uselt lif på jorden är vilkoret för cvig salighet. De skola härigenom finna en rik ersättning i andra lifvet, för att de här låta de der få bemäktiga sig detta lifs goda. Visst är imedlertid, att om alla dessa millioner methodiskt förtryckta och methodistiskt för-uslade sjäar 1 exa annan verid äfven skulle råka att utsättas för aristokrater och prelster, så skulle desse också der säga dem, att eiände än vidare vore för dem en angelägenhet, samt att den egentliga saligheten borde uppskjutas till ännu ett annat HCl Denna salighet skall, i hände:se aristokrater och prelater finge rå, ganska säkert aldrig komma att inträda till någon verklighet för menniskorna sjelfva, utan evigt uppskjutas på behaglig ud. Deremot finna hofvens män och prelaterne ömklighetsläran alldeles icke passande för sina egna personer, utan anse det mycket lämpligt för sig att åtnjuta saligheten redan här i lifvet, och det så pass mycket, som deras organer nånsin förmå njuta. — Det var gifvet, att tidehvarfvet en gång måste vakna till insigt om hbela detta vrängda förhållande i åsigter och i bebandlingssätt af menniskor. Hvar och en begriper, att samhället med alla sina inrättningar måste vara tull för menniskornas bästa, och icke tveriom. Således måste samhället i religiöst och politiskt afseende tillkämpa sig ett styrelsesätt, en social organism från det högsta till det lägsta, hvilken ej allenast till namnet utan i verkligheten afser menniskornas samna väl. Emot alla de aristokratiska och prelatensiska myndigheterna, hvilka ingenting vidare äro än en skabb på nationerna, har följaktligen tidehvarfvet böjt sig, af den christliga och förnuftiga omtanken, att sökå bota det sjuka och förvrängda i menskligbeten. Presterskapet i det hela har således ingenting att frukta af tilens genius; men väl har Prelaturen det, och måste hafva det. Vi säga med fit Prelaturen och icke Prelaterne. Ty desse, såsom individer och för så vidt de tänkas utom sitt prelatensiska förhållande, kunna vara både älskvärda och aktningsvärda menniskor. Det enda vi hos gem kunde undra ötver, är, att de vilja fortfara som prelater. Men dels är det för personer en place icke så lätt att lemna sin insehafvande plats; dels torde ock förhållandet någon gång, ehuru mera sällan, vara, att de i blind välmening förmoda sin embetsverksamhet vara till för christendomens, menniskornas, sanningens och Jifvets välfärd, ehuru de i sjelfva verket, om ock omedvetet, arbeta för mörker, lögnaktiga läror och ett oks läggande på folkets axlar, som gör det lydigt att uthärda allt hvad det aristokratiska och prelatensiska intresset bebagar. Att vi i denna embetsverksamhet återfinna Katholicismens politik, inser hvar oeh en. Och att den inom lutherska församlingen ännu qvarbehållna Prelatmyndigheten till sin mening och syfte i grunden är katholsk, begriper äfven hvar och en, som känner historien och ser frukterna af hierarchiens bemödanden än i dag. Vi fatta också häraf ganska Jätt Preistpartiets vänskap för Methodismen. Ty sjelfva namnet och den yttre formen af Kathol:cism går Fr Ae AE rr rn rå a er Re andr rd sng nan Patel Ba nr DARE Mr a