Aftonbladet – 1 april 1842, sida 2

modligen genom de belysningar, som irecensionen öfver Morgonväckterna bittills skett, slutligen känna sig fallne för att inse, det hela den theologi, som icke grundar sig på Christi ord och lika litet på förnuftet, i sjelfva verket icke förtjenar heta Christendom, emedan den icke är det. Så långt är det åtminstone pu kommet, att man allmänt begriper, att det alldeies icke är på bi-gruadsa!sernas sida, som den sanna och egentliga christendomen (sådan Christus sjelf uttalat den) befinner sig, utan att denna just behöfver försvaras emot Biets läror och förfoganden. I siov förskräckelse öfver att se sig förklarad för blott och bart ett sektväsende, samt att ! anseende till den innersta meningen af sitt system (principium salutis) stå på förklädd hednisk grund, har Biet bastigt kastat Scott och Methodismen över bord. under högt utrop, att det (Biet) måste göra så, för att se sjelfva Lutherdomen till godo, hvilten hotas, kantänka, i och med Biet. Der befinna vi oss för närvarande. Biets koryfeer, hvilka nu gömma sig bakom Lutberanismen, såsom sin sköld, skola snart drifvas ur en förskansning, der de minst af allt hafva sitt hem. Det är verkligen icke af B:et, som den lutherska läran skall försvaras; men det är sannerligen emnt Biet och dess parti i alla utgreningar. som denna lära, sådan hon tillsia grundmenirg finnes af Luther och de förnämste reformatorerne predikad, måste skyddas och i sin renbet upprätthållas. Detta blir stridens nästa stadium. Det skall verkligen blifva angesämt nog aitse, huru långt de sig så högt öfver lärdom bröstande biberrarnes erudition, jemte förmåga af slutkonst, sträcker sig, i bändelse vi någon dag till deras påminnelse skulle framdraga sådana böcker, som t. ex. Augsburgiska bekännelsen, åtskilliga artiktar från ett ställe, vid naran Schmalkalden, såväl Om ett och annat ytterligare, hvilket torde biifva svårt att få bort ifrån den lutherska läran i sin kärna och grundtendens. Det skall väl en gång komma att grundligen behjertas, buruvida der är på den öärlige, öppne, sanningsälskande Luther man har att bygga påfveoch prelatvälde, tanketvång, hinder emot folkuppfosiran och förföljelse emot personer, som arbeta för att göra Christi heliga lära till en sanning på jorden, gesom att taga henne ur händerna på dem, som försvurit sig på att hon evigt skall bibehöllas som en dikt. I detta ögonblick ämna vi icke vidare tala om Luther och theologien, väl vetande att biherrarne på dem tänka mycket mindre än deras ord låta; och i stället öfvergå till några anmärkvingar af mera politisk syitning. Hvaraf kommer det — så kan man fråga — hvaraf kommer det, att ett antal personer, som, så fort man får tänka dem utom sina prelatensiska egenskaper vid riksdagar eller i annat förhållande äro hygglige, i många fall skicklige, i umgänget angenäme, slutligen också temligen beläste och ofta i förnuftig och nyttig väg talangfulle, att desse, säga vi, så snart de sti på siit i och med prelat-tjensten hörande område, visa sig förvandlade liksom till andra menniskor, räcka handen åt mörker, ochristliga grundsatser, galenskaper, själssjukdomar och imethoVi skola försöka att nied några ord säga det, ehuru stora böcker derom kunde skrifvas och väl också en gång komma att skrifvas. Presterskapet består af två slag. Dessa äro så väsendtligt olika, att högsta makt ligger uppå ett grundligt, klart och af heia allmänheten väl uppfattadt åtskiljande af dem begge. Det så kallade lägre Presterskapet, ifrån skolmästare och adjunkter till och med kyrkoherJar, utgör det ena slaget. Detta är det egentliga presterskapet; ty det är till för christendomens skull, står folket nära, arbetar för dess väl, dess undervisande, tröstande, hjelpande — eller skulle och kunde åtminstone göra allt detta, om det derifrån icke afhölles geovom inflytelse ifrån Lögre håll. Detta slags presterskap hotas för ingen det med undergång; tvertom måste det i alla tider fortfara, emedan det är ett oumbärligt bebof för folket att ega lärare och ledare på det godas och förnuftigas väg till salighet i evigheten och lycka i tiden. Med detta slags presterskap åsyftar tidehvarfvet ingenting annat, än blott, att förena det ännu närmare med folket sjelf, för hvars skull det är till, och hvilket sker i samma mån, som det allt mer kommer att uppfatta sin sanna ställning, sitt verkliga oberoende af allt annat än Christi lära, och sin egen största nyita af att genom folkets kärlek och förtroende befästas till en styrka, utur stånd att kullkastas. Detta presterskaps theologi, som till dogmerna ännu är prelatensisk, emedan dess styrelse så är, skulle snart blifva biblisk och öfEERO NETA Ra en SEN RON Er EST RE OT ANSE AE REA LÅ Lhasn för Baran wan HAhanctainec harpa Iso d