Aftonbladet – 29 mars 1842, sida 3

ket oangenämare, fortfor läkaren, då jag genom denna förbindelse hoppats kunna göra tvenne menniskor lyckliga. Ni är väl öfvertygad, min fröken, att jag icke till detta steg låtit hänföra mig af någon mani att stifta äktenskap, utan endast af min nyss ultalade förhoppning, då jag är säker om, att icke blott Castelcaunts själslidande derigenom vore heladt, utan äfven att en fru, ehuru visserligen bloit ni, skulle med honom kunna lefva ett, efter vår tids begrepp, behagligt oeh angenämt lif. Haf dock den godheten och öfverväg saken ännu en gång. Det är visst fjärran från mina afsigter, att vilja göra er något förslag att utbyta eder kärlek, eder lycka, mot rikedomar och ett angenämt lif, emedan sådant mycket strider emot mina egna grundsatser. Men, i fall denna kärlek icke skulle visa er något säkert och bestämdt mål, tänk då ännu en gång på mitt förslag. Icke nu — icke nu, bästa flicka, fortfor läkaren, då han såg att Rosa var beredd att svara. Jag tar mig friheten att besöka eder i öfvermorgon. Beröfva mig icke detta nöje genom ett för hastigt SVar. Men hvarföre försöka, herr doktor, då jag redan med bestämdhet gifvit mitt svar? Ert besök skall — utom denna omständighet — vara för mig hedrande och angenämt. Bifall denna min första bör, min bästa, och tro hvad en gammal praktikus säger er: hvad i dag visar sig som vår högsta lycka, förbleknar ofta redan med morgondagen, om det belyses af förstindets pröfvande Jjus. I öfvermorgon vid denna tid har jag åter den äran att söka er. Med dessa ord hugade sig Rästerer och lemnade rummet, Rosa såg efter honom Jlugsat, nästan leende; hon var icke tvehogsen om sitt svar; men sedan han försvunnit ur henres åsyn, nedkastade hon sig förargad på soffan och önskade lorden med alla sina välgerningar tillbaka till sitt nebulösa land,