Aftonbladet – 29 mars 1842, sida 3

remålet för bidragen, torde det vid detta tilltälle icke vara ur vägen att ihågkomma en i Stora Kopparbergs läas tidning införd och jemväl förut af oss omvämnd recension af sällskapets årsberättelse för 1839, jemväl serskildt aftryckt, hvaraf det visar sig, att den minsta delen af de erhållna bidragen knappt Y,,-del blifvit använd för Lapparnas räkning, utan det mesta säges hafva gått öfver till Engelska missionssällskapet genom pastor Scott. För öfrigt är det intressant, att bland de undertecknande direktionsledamöterne finna tillsammans sådana namn som det nyssnämnde G:o. Scoll, såsom psekreterare för utrikes brefvexlingen, Hans Exceilens grefve Rosenblad så-om ordförande; vidare Hr Erkebiskopen, presidenten i Svea Hofrätt Hr von Rosen, samt kyrkoherdarne i Clara Josef Wallin och i Jakob Abr. Peliersson, den sistnämnde såsom sekreterare för de inrikes ärenderna, m. m. Det kan väl icke vara sannolikt, att den beröring, som den methodistiska församlingens pastor genom ifrågavarande kamratskap i en direktion har med så betydande män varit någon bidragande anlednivg till den exhällighet, hvarmed kyrkoherden Ekdahls gravamina mot Hr Scott blifvit behandlade i Stockholms Cousistorium? RR — Det är ganska roligt att påse, huru prelalernas tidning nu alltjemt är sysselsatt för sin egen räkning att krafsa kastanjerna ur elden i anledning af det diiemma, hvari hon kommit i frågan om det metbodistiska oväsendet. Om nå3 n skäl varit att säga, att den högra handen icke vet hvad den venstra gör, så är det här; iy medan ,Presten själfr i biet på den ena sidan söker på allt sätt ombona sin vän Hr Scott och hans intressen, förnekar han å andra sidan uttryckligen all gemenskap med eller understöd åt methodismen; hvilken föraekelse troligen är den enda egenskap, i hvilken han liknar apostelen Petrus. Det är icke mer än billigt att nu anmärka detta. Biet repeterar nemligen i dag ett yttrande för 44 dagar sedan, att det rär tid att skilja Jutheranismens sak ifrån methodismensn, och biet tillägger nu till och med: ;Hr Scott kan icke, i det skick sakerna nu kommit, bibehälla sin lärofrihet eller ens qvarstanna i Sverige, Vi spärrade i början upp ögonen och undrade hvarifrån denna kraftiga antimethodism på en gång härledde sig, men upplystes snart härom då vi sågo på de tillagda motiverna: Dessa äro, att lutheranismens sak ieke må blifva korsfå stad tillika med methodismens af dem som i tysthet måtta åt christe.domens bjertan, samt farhågan, att hvarje menniska, som vilie beflita sig om allvarlig gudaktighei och christlig fromhet , blefve stämplad asom metodist, att hvarje prest, som med nit aviile verka för christlig fromhet, skulle utropas asåsom hemlig metodist, blifva förföljd eller i sin averksamhet förlamad, och att lutheranismen sjelf i sitt renaste uttryck blefve förklarad sekterisk. Derföre ckan det, för lekamens skull, blifva nöadigt att sluta sig till för enskilda sympatiern; aoch adlen allmänna skadan, — kunde ablifva amycket större, än det enskilda gegn, herr Scott chär i Stockholm möjligen skulle kunna uträtta. aLutheranismens sak måste,, heter det till slut af denna mening, askiljas från metodismens, .på adet den ena icke må med den andra varda ckorsfästn. cÄr nu detta begripligt nog? frågar Biet derefter. Jo temligens Det är nämligen icke för metodismens egen skull, för dess disciplin, för det den skapar sig en egen moral, anser sin församlings medlemmar såsom heligare än ella andra och, och fördömer såsom dödssynder vissa saker, som, enligt den af samhället i allmänhet antagna moralen, äro oskyldiga, icke för dess intolerans och andliga högmod, som Biet anser sektens öfningar böra upphöra; tvertom finner Biet i allt detta, jemte det sinnliga och superstitiösa i hela metodismens åskådningssätt af religionen, ett bevis på fromhet; utan det är derföre, att icke andra, som tilläfventyrs kunde vilja under ett annat namn fortsätta samma sektväsen, må, för det namnet finnes qvar, blifva korsfäste, d. v. s. fortfarande utgöra föremål för allmän uppmärksamhet och den offentliga diskussionen från deras sida, som anse hjertats renhet och pligternas uppfyllande utgöra det första och rättaste uttrycket af en sann religiositet, samt betrakta detta som ändamål och den yttre andakten endast såsom ett medel, men deremot anse, att man icke eger rätt fördöma någon för olika meningar angående sjelfva dogmerna. RR ene — Från Livorno innehåller Allgem, Zeitung den obehagliga underrättelsen att Svenska kore