inie ar, utgar mgen nemhbighbet tör nvar och en något hemmastadd i litteraturhistorien. (Slut e. a. 8.) RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. — I den härvarande methodistiska sektens kapell föreföll i går aiton elt uppträde af den mest skandalösa art. Flera Söndagar å rad har kapellet varit öfverfylldt af besökande, men i går var mängden deraf så talrik, att äfven ga:an utanför dörrarne ett godt stycke var uppfylld. Sedan andaktsöfningarna börjat, afbrötos de tre eller fyra gånger af oväsen, högt tal och burrningar, som, enligt hvad på stället närvarande personer berätta, tycktes börja på gången till venster af några sjömän, men flera gånger blef så allmänt och högljudt, att en stor del af de personer som stodo på båda gångarna, samt närmare utgången och utanför, deltogo deri. Detta skedde först under psalmens af:jungande och sedan under talet från predikstolen. Hrj Scott anmodade i början församlingen att ej lyssna till detta oljud, och då det tilltog, sökte hav j varna de fredsstörande; men slutligen hördes äfven fönsterrutor sönderslås — vi veta ej om det skett inifrån eller med stenar utifrån, emedan ! det var först åt gårdssidan — och gudstjensten måste afbrytas. Hr Scott beklagade sig, att en sådan oordning kunde ske i ett christligt land ar 4842, och uppmanade de närvarande ati iaga märke på några af orostiftarne, emedan han ämnade, på grund af det skydd, som Regeringen tofvat honom, göra saken till föremål för laglig beifran. En annan närvarande person i prestdrägt höll äfven nyss förut tal emot det skamliga ofoget. Äfven efteråt vid utgången föreföll buller, och i synnerhet voro fruntimren myckei altererade, och gingo ej fria för flerfalidiga uttryck af en skamlig råhet. Vi känna ännu icke, huruvida man fått mnärmare reda på dem, som deltagit uti denna skandal, ej heller hvad åtgärd vederbörande ämna vidtaga. Men deremot förefaller det oss obegripligt, i fall, som det påstås, jemväl en och annan person efter utseendet tilihörande en bättre klass deltagit i oväsendet, att sådane ej inse det methodismens och Hr Scotts sak måste betydligt vinna på sådana utbrett, hvilka icke kunoa rubriceras annorlunda än som förföljelse. Dei yttre våldet är alltid fördömligt, men framförallt, när det stör andaktsöfningar, och det är icke med hurrarop eller stenkastning, som man vederlägger mörkrets eller det andliga högmodets läror. Huru skall icke allt detta nu afmålas i bref til England och Amerika, såsom bevis på sanningen af Hr Scotts anklagelser mot hela svenska nationen! Måhända har man, icke heller utan skäl, gjort en anmärkning dervid, att Regeringen icke genom någon kungörelse underrättat allmänheten, huruvida det methodistiska kapellet skall betraktas i likhet med en verklig kyrka, och predikanten såsom en verklig prest. I frågan dels om ansvaret och dels om mängdens begrepp, angående ställets helgd, förhåller sig saken helt ol:ka. Sjelfva polisen lärer, i följd af en sådan underlåtenhet, vara villrådig om, huru stället skall anses. Uti hopen lära ock flera uttryck hörts af den tankan, att det här icke vore något Guds hus, så att det ej vore så farligt, om man stojade derstädes. Detta förminskar naturligtvis, på sedlighetens och anständighetens vägnar, icke det fördömliga af den begångna excessen. Det skulle ock tilläfventyrs icke varit oklokt. om chefen för ecklesiastikdepartementet, sedan Scotts uppträdande väckt så mycken förargelse och han blifvit ställd under aktion, hade låt inställa predikningarne intilldess rättegången mot honom blifvit afslutad. Imedlertid hoppas vi. att Hr Scott nu sjelf vidtager detta klokhetsmåt! tills vidare. Redan den omständigheten, att sammanträdena flere Söndagar bortåt föranled större folksamlingar, gifva anledning att önska sådant. , : — Åtskillga förfrågningar hafva de sednare dagarne egt rum, angående Breitfeldtska målets närvarande ställning. I anledning häraf få vi nämna. att sedan Breitfeldt, som varit sjuk, numera i de! närmaste tillfrisknat, lärer domen måhända redan i morgon komma att afkunnas. Vi skole i morgondagens blad lemna fortsättningen af de sista förhö(ren med Breitfeldt.