och annan kroppsdel med tänrger, brännmärka eller på annat sätt martera huden 0. s v., och N. B. göra allt detia ieke såsom läkedom, icke såsom kur för att boridrifva frossan, utan såsom ena helt och hållet apart plåga; så kunna vi kalla detia tulsomna lidande ett mekaniskt, ett yttre tiliskott. Det är tydligen en enkom, en ktom den sjuka varelsens egna beskaffenhet påförd pins, ulöfver det olyckliga och svåra, som omedeibart tiihör sjukdomen sjelf. Till den mekaniska plågans karakter hörer att, hvarken till syftet etlier verkstättigheten vara förbättrande, således utan afseende på om den verkar helsa eiler ej, samt äfven vm eet sjuka sjelf icke längre finnes qvar. Allt detta, som v: här, för att ;å det noga urskiijit från det förr kailat ett mekaniskt lidande, innefattar just hvad man förstår med Straff, utöfvadi al Hämnd eller Vrede. Något dylikt sättes icke i fråga i och för sjukdomar izrom daen fysiska organismen eliter krop pen. Men för sjukdomar inom den andliga organismen — för synd och brott — äro veriden: tankar delade på det sätet, att he.a der ena bildnings cykeln anser ett dyakt mekaniskt Jjidande, utötser det organiska, böra ega rum, alltså antager Hämnd och Sirsff (icke ull grunden i mening af läkedom för det oxda, utan sasom apart pina); den andra biidningseykeln, deremot förkastar hela denna id om h-mnd och straff. påstående, att läkedom är det enda, som behör ves för det moraiiska onda, lhkasom för det fy siska. I denna läkedom kunna visserligen sträng åtgärder stundom tagas till begsgnande emo: den själssjuke (den brotislige), så vida och så länge sådana strängheter tarfvas för bortarbetandet af det onda (sjuka); men dessa mekaniska tilifoganden besta då alldeles icke (såsom siralfe:) i något ondt eller olyckligt, äfven om läkemediet för stunden kan kännas litet bittert: men likväl från straffet tydligen skiljer sig, dels deruti, att (såväl till syftet, som i verkstärlighe ten) endast vara kur, dels oc deruti, att aldrig komma i fråga tili bruk, i fal! det onda (-juka, brottsliga, syndiga) redan upphört. Den förra af dessa begge åsigter — Hämndens, Vredens och Straffets (såsom hömnduiöfning, e) såsom kur) — utgör det Hedniska och Judiska i menniskokulturen.. Den sednare — själs-läkedo mens — är det Christina, sådant dei uttalar sig hos Johannes. Enligt det seinare — Läkedomens ide — är Hjelpen afgjord (den består i sjärens återbringande ifrån ond och falsk beskaffephet genom Christi inflytelse i menniskoanden); och dess gränsor äro bestämda (det är: så fort det onda ur själen är borta, så är heia saken slutad: intet vidare lidande qvarstår). Men enligt det förra, — Hämndens id — är Hjelpen hvarken til! sin natur afgjord (d. v. s man kan här aldrig rätt veia, hvari hjeipea skall bestå); ej beller till sina gränsor bestämbar (d. v. s. man kan icke veta om eller när den har hjelpt, eller ens till hvad qvantitet den skall tagas för att vara verksam). Menniskorna hafva inom den diihörande bildnings cykeln (den Hedniska och Judiska) påtänkt mångfaldiga slags hjelpmedel, hvilka samtfige kunna hänföras under begreppet Offer, och utgå på att blidka det Gudomligas vrede genom hvarjehanda, som erbjudes det Högsta väsendet till försoning. Men man har aldrig kunnat öivereuskomma, hvaruti dessa offer rätteligen skulle bestå, för att fullkomligt uträtta det de bor: de (afböja de gudomliga hämndestraffen). Än offrade man hundrade oxar (betakomben); än sina egna barn; än lät man slafvar blöda eller brinna; än nöjde man sig med att lägga frukter och biommor på den Högstes altaren. Och li kasom man aldrig kunde förena sig om hvilket vore det säkraste slaget af offer, så viste man ej heller att bestämma dess antal (t. ex. om lIhundrade oxar behöfdes, eller om femtio kunde göra tillfyllest för att återvinna Guds nåd: oa det vore nog att, vid menniskooffer, blott död de härtill utsedde, eller om man icke äfven bor de martera dem, såsom försoningslärorna iblanc flere amerikanska stammar utvisa). Oafgjordhe ten och obestämbarheten i Hjelpmediet, såvä till beskaffenhet, som till mängd, hafva tydiliger sin gruad i sakens natur här. Ty just emedar Hämnden och Vreden sjelfva stå på grunde: Jaf orimlighet, så är det också omöjligt, att til någon rimlig bestämnving bringa Hjelpen deremot För att se detta ännu klarare, skola vi återg -Jtill det exempel, vi ofvanföre antogo vid el kroppslig sjukdom. Om, när en person fåt I frossam, icke Läkedom, utan Håmnd skulle bru kas, och man således utöfver det organiska li dande, kroppen utstår, skulle tänka sig tillkom sten af mekaniskt pålförda ytterl:gare plågor ( ex. någon kroppsdels piskning, köttets nypande hudens brännande 0. s. v. se ofvan); tå sakn dessa pinor all rimlighet, och hjelpen häremo -I— vinnandet af hejd i dessa mekaniska tilifc , Iganden — kan således då icke heller uppfinna inom gränsorna af det bestämbara. Man ka alkasta salt i ugnen, man kan stöpa biy öv g stubbar i skogar, säita stickor i trän, tugga ul 2, po RM oo on