förtrogen och sagt henne sin oväldiga mening! Med huru mycket större kärlek skuijle hon icke då sedan egnat sig åt sitt yrke! Hennes hela väsen var nu mera kallt. Med likgiltighet hörde hon på det samtalsämne, som under de sista dagarna nästan ensamt sysselsatt hennes kamrater. En af avantscens-logerna hade af någon obekant blifvit abonnerad för hela året mot en ansenlig betalning. Detta skulle väl icke varit något så aldeles utomordentligt, om icke abonnenten hölj! sig i ett slags mystiskt mörker, men alltsedar han erhållit logen, tillslöts den af ett tätt, grön galler; hvarifrån han kunde se utåt, utan att en den skarpaste blick förmådde intränga i det inre deraf. Den person, som, tid efter annan, gicl dit, hade, efter vaktmästarens utsago, kappar uppdragen ända kring öronen, och sålunda åter. stod för publikens och i synnerhet för teater personalens nyfikechet ingenting annat, än at uttömma sig i fruktlösa gissningar öfver logen innehafvare, 2 Afven i dag hade man under repetitionen tal så mycket om detta ämne, att Rosa var glad då man slutligen skiljdes åt. Hon vämjdes vi sina kamraters inbilskhet och affektation hvar och en, och i syanerhet de yngre trodde sig tillbedd af den okände; ty at den besynnerlige mannen måste vara rik, för näm och dödligt kär i någon af damerna, de var alldeles afgjordt dem emellan, och derme var en täflingsbana öppnad för koketteriet, SO! gaf den opartiske en rik anledning till löje. Rosa lemnade teatern med hastiga steg oc skyndade till sitt varma ram. Vid hennes ir