Aftonbladet – 18 mars 1842, sida 2

— En jurist har til Red. insändt en kvitil öfver tvenna för kort tid sedan utkomne upp lagor af lagboken, med begäran att den måtte i bladet intagas. Red. hade väl icke tillämna! ifrågavarande produkter någoa utförligare anmälan, emedan de icke äro några enkla lagckodices vid hvilkas bedömmande blott korrekthe ten kommit i fråga, utan ett slags lagsamlingar hvilkas dugligbet endast tiden och bruket kun na med någon tillförlitlighet afgöra. -Mea dåinsändarn icke blott kunnat visa, att den ena a dessa upplagor blifvit i tvänne andra tidnin gar starkt puffad, utan äfven med citater styrke att den äger betydliga fel, och då hans reklamation häremot synes föranledd både af omsorsen atl enfaldigt folk ej må missledas och af er justus dolor öfver den misshandlng, han anse tagkodifikationen undergå genom lagsamlingan af allt för ringa osfång, samt öfver det förflugna berömmet, så har Red. ansett sig böra villfara hans begäran, änskönt språket i hans recension icke saknar en bitterhet. CARLENS OCH LUNDEQUISTS EDITIONER AF LAGBOKEN. Båda dessa editioner utkommo sistlidet år. den Lundequistska nuvarande upplagan nigra månader före den Carlenska. Båda recenserades bredvid hvarandra, först af Dagligt Allehanda den 8, och sedan af Freja den 235 Januari innevarande år; båda recensionerna förenade sig ock deri, att Carlgas edition var högligen at: berömma och Lundequists högeligen att tadla. Frejas recension, ehuru den just ej öfverträf: fade Aliehandas i rikhet på beröm, hade dock mycket no3 deraf, för att uppväcka det rykte att bokens auktor äfven. varit med om recensionen. Visserligen, ehuru Freja-redaktionen är en af dem, som bruka berömma sig sjelf och således bör misstros, antager jag likväl, att ryktet är alldeles ogrundadt — det torde hafva uppkommit deraf, att herr Carln dels är en bland bidragarne i Freja, dels ock Freja-redaktörens, herr Blanches, sidokamrat i framtiden, när de och några andra skola taga emot Sverge (se 5 verges sista strid); jag antager att detär ogrundadt, så mycket hellre, som signaturkotterierne vanligen följa den maximen, ljug du mig stor så skall jag ljuga dig stors, hvadan det iblend dem ej är nödvändigt att man puffar sig sjelf HRRNRNANANERERENN GERDA, URNA, SAR