Aftonbladet – 16 mars 1842, sida 1

af allt detta; hans hjerta klappade, hans ögon voro riktade på ridån. som för honom undanzömde en varelse, för hvilken han så mycket intresserade sig, och som hans inbillning bemödade sig att utsmycka med alla tänkbara behag. Nu uppdrogs förbänget och blygsamt, mildt och nästan barnsligt framträdde den väntade. Hohenstein förvånades; det var ej mer den fordna Rosa, det täcka, yra barnet, det var en i sin fulla blomstring utvecklad jungfru. Hans själ rördes liksom af ett elektriskt slag; han var helt och hållet öga och öra. Huru fint hon träffade alla spelets nyanser! Huru, under den sjelfvalda rollen af en tjemare), en förtärande kärlekslåga framträngde, och mannens beslutsamhet förenade sig med qvinnans djupa känsla. Hennes spel, understödt af de öfriga artislernas förtjenstfulla medverkan, väckte beundran och, den uppmärksamma tystnad, som rådde i hela huset, tilikännagaf det allmänna deltagsndet, Första akten var förbi. Askådarenas sipnesstämning gaf sig luft i högljudda samtal. Beröm och tadel blandades om hvarandra och träfade än de spelande, än sjelfva den odödlige författaren. Huruvida omdömena voro grundade eller icke, derom bekymrade sig ingen, om enlast modren hörde sin, nyss fjorionåriga dotter :ritisera i en afgörande ton, eller fadren såg sin, snapt ur skolan utgångne son med en axelryckning yttra: aFöråldrade, plumpa infall, ett matt ch krafilöst spell Nir man är van vid större teatrar, kan man ej uthärda att se det här olket! Dessa modernt skefra omdömen bunno äfven Oskars öra; han gaf likväl icke akt derpå, men så mycket mera på orden: very fire, mycket bra, som yttrades af en välljudande stämma. ) Viola, i det ofvannämnda stycket, af Shakespeare, är en flicka, som, af kärlek till hertig Orsina, följer honom såsom tjenare, utan att igenkännas af honom.