Aftonbladet – 15 mars 1842, sida 2

alltid dömd till samma stumhet som fiskarne. Först då, efter trettioåriga ansträngningar, lyckades det fäderneslandets vänner att få ett representationsförslag hvilande, som åt Svenska medborgare öppnade utsigten att en gång kunna öfver våra allmänna angeligenheter yttra sig såsom medborgare, och ej ensamt sågzom borgare, adelsmäån, prester och kronoeller skattebönder. Förändringen innebär ett så omäåätligt framsteg på den konstitutionella banan, att den vore värd att införas i och för sig sjelf, äfven om den icke ägde någon annan förtjenst. Man äger snart en hel generations erfarenhet af vår gemensamma vanmakt för väsentliga och varaktiga förbättringar i vårt samhällstillstånd innan denna förändring gått förut, så att ett urval af nationens bästa förstånd och rättsinnigaste vilja fått tillfälle att göra sig gällande framför oförenliga ståndsintressen, ensidiga koteriafsigter och det individuella vinsteller maktbegäret. Vi ärna icke här upprepa detaljerna af denna sorgliga erfarenhet, eller nu polemisera öfver hvad som blifvit uraktlåtet eller kraftlöst och förvändt uträttadt; men såsom prof på oförmågan hos vår nuvarande representation och hos det genom henne fortlefvande administrativa systemet, nödgas vi dock erinra om de i det bekanta bidraget till Sveriges historia sedan 1810 anförda fakta, och vi fråga: skulle sådana fakta som en del af dessa hafva funnits att omförmäla, eller skulle sådana slutsatser, som de från en del af dem härflytande, hafva varit möjliga, i fall den nuföreslagna representationsförändringen hade varit grundlag 1840, i stället för att endast föreslås 4840.... Vi önska ingenting vidare än att de som tvifla på förändringens nödvändighet behagade än en gång genomögna nyssnämnda bidrag och vid hvart och ett dylikt faktum för sig sjelfva upprepa vår fråga. Under denna granskning torde äfven den fördomsfullaste icke kunna undgå att besvara den med nej, och åter nej vid hvarje nytt faktum, om han än ser sig genom sin ställning och sina förbållanden urståndsatt att uttala detta nej offentligen. Men om svaret ej kan blifva annat, hvarpå vi ej hafva någen anledning tvifla, då måtte äfven följa såsom oafvislig slutsats, att en representation på andra grunder än de nu gällande omöjligen kan umbäras öfver fem år ytterligare, utan att blottställa landet för objelpligt förfall inom sig och politisk värnlöshet utom sig. Hela examensförhöret kan imedlertid anses öfverflödigt för andra än de mest förstockade, emedan tankarne om behofvet af representationens ombildning länge varit odelade hos den ojemnförligt öfvervägande pluraliteten. Frågan om sättet och formen är den enda som qvarstår i verkligheten. Mången, som icke ett ögonblick tvistar om förändringens oundviklighet, finner sig likväl obelåten med KonstitutionsUtskottets förslag dertill. Man tror sig hafva upptäckt brister deri, dem man anser afhjelpta i andra förslag, som förut eller samtidigt blifvit framlagda, om icke till slutligt afgörande hänskjutna; man har i en del reservationer upptäckt grundade förbättringar och erinringar, hvilka måste uppskjutas eller bero på framtida beslut, om förslaget antoges, sådant det är, vid nästa riksdag; dessa förbättringar, menar man, böra åtfölja sjelfva hufvudförändringen: man bör icke antaga hvad man genast behöfver ändra, 0. s. v. Alla dessa anmärkningar framställa sig utan tvifvel såsom förtjenta af uppmärksamhet; men då grundlagen nu en gång fordrar ait förslaget måste antagas sådant det är, eller förkastas, såsom häde det aldrig funnits, så återstår svårligen mer något val emellan antagandet och förkastandet, -om man icke är likgiltig för Sverges sjelfbestånd. Hvarje lustrum, som det förra fördröjes, ökar den äfventyrliga ställningen i detta hänseende. Vårt närvarande tillstånd är ett skridande utåt branten vid ett brådjup; förslaget är en stödjepuskt som erbjuder sig under färden; vi miste gripa det sådant det är, eller bereda oss på det värsta, inman vi flnna något bättre. Vi vakna kanhända efter fallet; men det är, när man betraktar den alltmera reaktionära riktningen icke omöjligt, ati sådant sker som slaver eller slafvar, hvilket kan komma på ett ut). Huf) Vid dessa uttryck och några andra i samma syftning ana vi redan det os af ryssläder, som stridsmön FREJA skall uppvädra deri, och hvarifrån hon tror sina becksömsskor vara så väl befriade genom den gudomliga blanche-smörjan. Vi tvifla ej på, att hon icke, i anledning deraf, skall röra om smörjburken SS Enn (rn rr ns