Aftonbladet – 14 mars 1842, sida 2

den bufvande behandlingen af det ämne som bär är i fråga; men emedan han sökt göra sig fullkomlig reda för detsamma och funnit, att flera af de förhållanden, som härvid böra tagas i noggrann beräkning, hittills antingen blifvit förbigångne eller ock närmare böra upplysas, har han trott tiden vara inne att desamma reera öppet framställa. Skulle det af reformernes moståndare härvid invändas, att ett dylikt företag är olimpligt eller ock för tidigt, så hänvisar han till erfarenbeten om faran att i det yttersta nppskjuta med undersökningen af hvad i detta afseende må vara rätt och med samhällets sanna förde! förenligt: hälst i detta, som många andra mindre maktpåliggande fall, egoismen och kortsyntheten möjligen eljest torde fälla ett utslag, det sednasie tider kunde få orsak att beklaga. Dessutom och då det numera ej fiones någon allmän sats eller bestämmelse, som kan eiler hör undandragas den fria pröfning, som ensamt förmår ati åt densamma förvärfva den fullkomliga tillförlitlighet som afgör dess inre värde och sanning, torde företaget, såsom af ren öfvertygelse utvånget, äfven häraf kunna rättfärdigas. De! bör dock härvid anmärka slazs motvilja eller obenägenhet, hvarken för läran elier åess tolkare, får ingrediera vid hedömeandet al presterskepets lämplighet för politiska ändamål: utan endast den utredda och allmänt erkända nödvändigheten och nyttan af en dylik institution blifva ledaren för omdömet öfver dess stats rättsenliga bebof och varaktighet. Om det ock kan erkännas för en verklighet att, i äldre tider och särdeles vid öfvergången från katbolska till lutherska läran, Svenska presterskapets samhällighetsförening såsom Riksstånd var påkallad af den tidens upplysning och hehofvet att under denna form, dels bättre kunna vidmakthålla och belästa den sednare lärans helgd, anseende och värde, dels motväga den stora inflytelse adelsaristokratien då ägde och utöfvade på rikets allmänna — regenten och Tolket nära rörande förhållanden; så torde det Ikväll numera ieke kunna med något sken af sanning påstås: utt samma omständigheter ännu förefianas, och utt institutionen således äver samma orsak och nödvändighet sem då. Hvad således angår fråsan, huruvida vår evangeliska läras helgd, auseende och okränkbarhet bättre skyddas genom presterskapets närvaro vid riksdagarne såsom stånd; så förekomma först: att dess frånvaro från församlingen nu onekligen och i viss mån miste medföra någon förlust, åtminstone genom uteblifven tillsyn öfver dem, som åt dess vård äro avförtrodda; och för det andra är det allmänt kändt, att presterskapet numera högst sällan vid riksdagen befattar sig med religionsvård och lärosatser, och om det någon gång skulle vara händelsen, så utträngas dessa, dem egentligen tillhörande angelägenheter snart af andra utom denna gräns befintliga föremål till den grad att Religionen sjelf löper fara. Deita förmenande utgör alldeles icke nå-ot tomt hugskott, ty presterskapet, konstitueradt såsom stånd, har wid flera tillfällen visat så stor ljumhet och liknöjdhet för religionens och sedlighetens helgd och utbredande, att samhöllet nu ej kan undgå att erfara de bittra följderna deraf; hvilka ock svårligen komma att förminskas så länge en del af dem, som vid riksdagarne utmärka sig såsom ledare inom detta stånd, mera synes vara politiska vinglare — än Åndans män, de der hafva sin berömmelse endast i Gud. Eller hvad annat än en ytterlig lknöjdhet för sin ädla bestämmelse bevisar väl de obesiridliga faktum: att prestståndet ännu vid sista riksdag, utaa all uppmärksamhet, lät passera del i hufvudstaden under deras egna ögon uppväxer an sekt med utgreningar åt flera håll, bvilker måkända främst af alla hotar med religionsslaf. veri och upplösning. Hade deremot detta stånd sin dyra pligt likmätigt och i enlighet med vwvål oförgätlige Wallins insigtsfulla bemödance, vår dat sig om att sätta en gräns för detta ofog, så skulle väl Stockho!ms stads komsistorium varit nädsakadt vidtaga några kraftigare åtgärder än som skett; och man hade icke behöft upplefva der skandal, att ett mål af denna vigt behandlas så: som en bisak och hänskjutes till verldslis dom. stol. För att i detta fall komma sanningen och rättsförhållandet närmast, torde det kunna anta: sas: att det behof af sann andlig näring, som hos mängden af folket onekligen allt mer yppas ej alltid kan tillfredsställas hvarken genom de föga praktiska eller till bjertat och förståndet pi en cång talande sätt, hvarpå religionen al många dess lärare nu förkunnas, eller det moraliska deras !efnadsförhållanden. Att således dessa om. ständigheter, ej Mindre än de nya flärarnes ni och yttre allvar, i förening med en högst vanlig Inyfikenhet i dylika fall, forskaffet dem flera pro LAlvutar ach åhärara än cam alact varit mMÄlot