Aftonbladet – 14 mars 1842, sida 1

om sömnens och själsfrånvarons beskaffenhet Så allvarligt jag för min egen säkerhet vågade apostroferade jag folket för dess fanatism, des: vantro, talte om lagens förbud, om polismaktens ja länsmans möjliga inblandning i saken. Folket Mmurrade, knotade — fruktade hvarken Jag elle öfverhet; ville gerna uppoffra pengar, ja lifvet för sin heliga, rättvisa sak. Flickan fick spasmer, rusade upp, gjorde ett slag utåt golfvet, sprang upp : sängen, och stående der började hon predika om länsmans och öfverhetens obehörighet. Hvad Herren befallt det förde hon ut, att han skulle skydda henne på vägar och stigar, på lasaret och i häkte, m. m. — Det biefve alltför vidlyftigt och utan serdeles betydelse, att beskrifva detta både högst beklagliga och i flera fall löjliga uppträde; oaktadt hon kl. 42 middagen för en skara af flere tusende personer uppgifvit, att Herren befallt henne upphöra, och tog afsked at folket, emedan hon dagen derpå skulle dö, predikade hon dock 3 serskilda gånger för mig, sjöng en psalm, och tonade i ett anfall af magnetisk slummer, med sluten Mun och ansigtet vändt mot väggen, några melodiösa stanzer; detta sednare är det som synnerligen gripit folket, som tror att den H. A. sjunger, henne ovetande, ur magen. Flickan är temligen vacker, har vackra lifliga ögon, friskt och fylligt ansigte; när hon vaknar ur sin slummer, griper hon hastigt ett öfver henne hållet ljus, sväfvar dermed förbi sitt ansigte och jag tillstår att i denna uppvaknings-scen låg något mystifierande, smått förtrollande, då ljusskimret sväfvade öfver hennes i sprittande Ii förklarade ansigte. Hennes röst var behaglig och mjuk, och sedar