Aftonbladet – 12 mars 1842, sida 3

hyllning som har värde — är den sjelfvilliga, och den enda som en ädel makt sätter värde på; samt att den köpta eller pbeordrade, endast är en komedi, der tillställaren sjelf får helsas af hvisselpipan — vore han än en nykläckt öfverste — eller till och med — generaladjutant. Stockholm d. 6 Mars 1842. Fattig militär. — Vi hafve förut i denna tidning nämnt om en serie af artiklar i Stora Kopparbergs Tidning, angående presteståndet, efter hvad det synes, författade af en prestman, och som vittna om en, på en gång moderat och fördomsfri åsigt af ämnet. Denna serie är nu afslutad, och den sista föreställningen, hvari författaren i ett slags resumå gifvil hufvudsyftningen deraf, synes oss förtjenstfull, att vi trott oss böra meddela det äfven åt våra läsare: eAtt det presterliga hos oss tarfvar mycken förbältriog, är utan tvifvel, men huru skall det tillgå i detta skråförfattningarnes förlofvade land, der ståndet är skyddadt af egna privilegier, om hvilka det tyckes vara mera mint, än om sjelfva läran och embetet? En liten strimma af dager synes härvid hafva uppgått i den föreslagna representat:onsförändringen. Det är också hög tid, att presterna komma ifrån riksdagen såsom stånd, innan de genom sin falska ställning i samhället af massan blifva ansedda som dess fiender. Ty låt bönderna här och der i landet börja från riksdagen hemkomma med den råa partigängarens hela hätskhet mot allt, som icke delar deras meninz; låt dem, såsom nyligen Anders Olsson från Rättvik, för bondhopen börja predika den läran, att man bör akta sig för den presterliga vingens skuggar, så vet man sannerligen icke hvar det stadnar. Det vet man åtminstone, att aktning och tillgifvenhet för presten har sin grund i aktningen för hans yrke och religionen, hvadan man har skäl att frukta, det en vacker dag ovilja för presteståndet kan komma att medföra kallsinnighet för sjelfva christendomen. Hvarföre är man så skuggrädd att anställa några reformationer inom det presterliga? Fruktar man att staten skulle undandraga dem sin: skäliga utkomst? Ingen stat kan bestå utan ett presterskap, och utan att hafva sin anständ:ga bergning, blifver det ej mycket värdt. Den säåra följden af en omreglering vore en jemkning af de så obilligt olika fördelade lönerna. Nu iefver en del i torftighet, en del i öfverflöd. Och utom lönen, jemte öfriga, i denna artikel antydda bristfälligheter, finnes det utan tvifvel många flera, som kunde påpekas, men det torde föga löna mödan. Presteståndet hör till de stationära: ien falsk sjelfbelåtenhet trifves det med det närvarandes brister, blott för att ostördt njuta dess förmåner; och, i blind förtröstan till sin fasta ställning, lämpar det sig ogerna efter en tid, hvars lösen är cmouvementp. Insändaren ser mer än väl sin ringa förmåga, att i rät dager kunna framställa detta vigtiga ämne, önskande att någon, som kan det bättre, måtte gripa sig an. Må man dock icke tro, att dessa reflexioner härrört från begär att klandra den stående ordningen. Ins. lefver sjelf i daglig beröring med folket, och ser med bekymmer dess aftsgande välstånd, dess sjunkande moralitet och stigande oroliga nyhetsbegär, hvilket deck, såsom vanligen sker, först sträcker sig efter tidens dårskaper och laster, innan det uppfattar dess företräden och dygder, alldeles likasom hos barnen, der odygderna låta se sig först. Han betraktar. presteståndet här såsom enda räddningsmediet, ehuru han trott sig fiina det, i dess nuvarande ställning, dertill vara alltför vanmäktigt, hvarföre han anser dess reorganisation af behofvet högst påkallad. Man hör de sig årligen förökande, och till en god del grundade jemmervisorna öfver ett tilltagande sedeförderf; man ser huru filantropien svettas i sin välmening med lappningen af denna vämjeliga trasa, och bör dervid finna, att det blifver allt ny klul på gammalt kläde, om icke förbättringarna byggas på en ren och Varm religiös grund. On detta åter skall ske med framgång, måste verkställarena deraf stå i harmoni med sitt tidehvarf, det vill säga: att de bildas, tillsättas, lönas och komma i verksamhet, efter tidens anda och tidens behof, icke efter förflutna seklers vanor. Men det synes gå så smått med införandet af nya anordningar i vårt land, att, då de projekterade ändiligen hinna ventileras ut, och omsidor beslutas, äro de redan för gamla. Dock hvarföre bäfvar man så tillbaka vid blotta tanken på att låta en sak omskapas ienlighet med tidens fordringar? Är innehållet af en bok sämre, för det att hon är tryckt på nutidens svanhvita maschiapapper, mad sina korrekta silfverstilar, än då, när hon tryckte: på papperskonstens gråa lärospån med sina oformliga trästilar? Det är med allt här i tiden, soma träden i skogen; det, som ej skjuter skott, i likhet med den stora mängden, blir efter i växten och skymmes bort af de öfriga. Gud låte dat icke gå så med det presterliga i vårt fädernesland l —L om z— (Insänd:.) Hr Larssons Skrif-Institut. På en tid då ardat. uTnstitelv åfartat från doses primitiva