Aftonbladet – 12 mars 1842, sida 3

(Insändt.) I samma Nr af Svenska Biet, der det så uppriktigt talas: om en kolossa! oxe, som aflägger sin kompliment framför Kongl. Slotteto ), har äfven en f. d. tjenstgörande major aflaggt sin hyll ning; och på ett sätt, som nästan urartat till bitterhet, nagelfarit vår artikel, rörande det obehöriga alt göra den undersåtliga vördnaden till en blott handling på befallning ). Vår f. d. major har ansträngt alla sina krafter och derunder visat en ysterhet, såsom vore han sjelfva det lefvande originalet till porträttet af den Nya Öfversten, som Hr Ben så mästerligt nyligen exponerat uti Aftonbladet. Vi frukta dock ej att taga ett tag med antagonisten — för att derunder låta allmänheten afgöra: hvilken af de stridande har rättvisan på sin sida. Vår man — Fördettingen — börjar sin epistel sålunda: Den fattiga militären tyckes, för att sluta af hans adress till Hrr tjenstgörande majorer, ej känna deras tjensteförhållanden till regementschefen. Tjenstgörande majoren är endast regementschefens :organ vid ordres utfärdande, och eger ej (märk!), honom otillspord utfärda dylika, m. m. — Härpå svaras: Än inom regementen, från hvilka halfva året regementschefen är frånvarande och således majoren sköter chefstjensten? Måhända vill antagonisten motsäga oss äfven uti detta och således tvinga oss att framlägga bevis? Vi tro då ej att han rätt sprungit vederbörandes ärender, men väl försprungit sig. Påståendet vittnar således endast om okunnighet. (Anm. uttryck.) Vidare: oHvad sjelfva saken (således har saken blifvit åsido lemnad — troligen för bisaker) angår, får man berätta: att då H. M. genomreser ett indelt regementes stånd, brukas att icke (märk!) inbeordra andra än de närmast hoende officerarne, till underdånig uppvaktning.o — Nu frågas, är icke detta inbeordrande till uppvaktning detsamma som att skapa den undersåtliga vördnaden till en handling på befallning, och således att borttaga det frivilliga och följaktligen sköna uti en sådan hyllning? Fördettingen fortsätter: Den fattige militären kan för öfrigt vara öfvertygad, att det ännu finnes och skall länge finnas, oaktadt alla insidiösa framställningar och bemödanden att förjaga den, en tillgifvenhet och undersätlig känsla i svenska armån, som gör att hvar och en med skälig uppoffring gerna vwill framställa sin egen person inför den älskade, åldrige landsfadern, m. m. — Hyem har nu någonsin bestridt denna yvilja eller ens rört vid den? Vi hafva ju endast yrkat att svenske officerare ej borde af förmanskapet framskuffas till den underdåniga uppvaktningen, i hvilken händelse äfven majestätet bättre kunde sluta till känslornas ärligh:l. — Hvarföre då detta antagonistens frasmakeri, detta obehöfliga nit att sitta för bit hos den ena, och straxt derefter bita en annan? Vidare: Den fattige militären, hvars andeliga fattigdom, det vill säga bristande känsla för sit stånd och andan inom detsamma samt den tjenst ) Svenska Biet N:o 43. t) Aftonbladet d. 1 Februari.