Aftonbladet – 12 mars 1842, sida 2

Hon miste likväl forska länge, innan hon fick reda på, hvar den fattige kaptenen hade lefvat och dödt; ändtligen lyckades det och hon gjorde en vallfart till stället. Madam Plogström, värdinnan, en liten tjock summa, med röda, rinnande ögon, stod just i vortgången och utdelade, skrikande, några beallningar till en tjensteflicka, när friherrinnan inlände, ensam och till fets, till den undangömda vrån, der hennes Gustaf hade slutat sin obemärkta lefnad. Hon frågade madam Piogström efter kapten Werner. Kapten Werner, hennes nåd, dog för tre Veckor sedan; ja, visst gjorde han det, hemnes nåd, — nåhb, latskank, kommer du ej åstad? — hennes nåd må tro att de pisorna kan göra en stackars menniska, som vill hafva ordentligt omkrirg sig, alldeles galen — ja, kapten han dog för tre veckor sen, sa jag., — wJag vet, min goda fru, låt mig se hans rum; vi voro Jitet slägt med hvarandran, sade friherrinnan. Gumman skrek åter, och efter några ögonblick kom flickan med en nyckel. — aSe här, hennes nåd, ett litet nätt rump), sade hon, då hon öppnade dörren och de inträdde i den mörka kammaren; sett litet nätt rum, som kapten tyckte mycket om.s — Min Gud! ropade friherrinnan, adet är ju alldeles tomt. — Ja-ha, hesnes nåd,för-si kaptens saker fördes strax upp på auktionskammaren och försåldes, så att ag fick mitt för hyra och vedbrand; och så har jag låtit taga ner gardinerna och skura golfvet och har låtit sätta rummet i Dagbladet. bVar ni närvarande då han dog? frågade friherrinnan sin pratsamma gumma. Åh ja, gubevars. Ja, det skall Gud veta att salig kapten dog som en kristen; han såg så nöjd och fridsam ut den sista dagen, fast han inte orkade röka en gång, och knappt tala; men si, han bad så vackert till Gud i himlen och så og han mig i handen och. hviskade sakta: tack madam, tack madam för alla år jag har bodt vär — nåh, jag var inte sträng med hyran heler och derför höll han af mig, och så måste ag ta ner en liten tafla, som hängde här på väggen; hennes nåd ser en ljus fläck just der; ch den taflan måste jag lägga på hans bröst