Aftonbladet – 12 mars 1842, sida 2

nu anställa åtal emet en mening, som aldrig öfvergått till rådslag om handling, och följaktligen icke kan innebära öfverträdelse af regeringsformens 792, om äfven denna paragraf vore på frågan tillämplig. De anse, att anmärkning emot rådgifvande åtgärden först bordt kunna ega rum, sedan Rikets Ständers Fullmäktige i Banken inkommit med underdånig anhållan om Kongl. Maj:ts bemedling i nämnde afseende, och denna då blifvit af Statsrådet afstyrkt, samt att anmärkningen då endast kunde ske, enligt 4107 regeringsformen, derest åtgärden ansetts innebära åsidosättande af rikets sannskyldiga nytta. Lyckligtvis, säga de, var realisationen då ändamålsenlig, och de öfrika besluten om dess verkställande så väl beräknade, att behof af utländskt kreditiv för Banken icke uppstått, hvadan hela frågan derom numera kan anses hafva förfallit, och de anse den af Justitie-smbudsmannen i anmärkningsmemorialet yttrade sats, att de af Rikets Städers Bank ineller utrikes upptagra lån icke kunna sägas belasta riket, vara af den vådliga beskaffenhet, att den gerna hade kunnat förbigås, samt hålla troligt, att ett kreditiv för Banken -å utrikes ort icke hade erhållits utan Kongl. Maj:ts bemedling och medverkan (?). Justie-ombudsmannen anförde häremot ett försvar för de, i anmärkningsmemorialet andragna skälen till åtalet, som vi här förbigå, då det icke innehåller något nytt i sak. Han erinrade om, att de i förklaringen åberopade lagar af den 4 Uars 1830 icke afbandla Bankens lånrörelse, eller sättet att utöfva densamma, så att de ingatunda kunna anses inverka på Rikets Ständers, i grundlagen förvarade rätt att allena derom förfoga; och att der, i S 46 gifna föreskrift, att Konungen bör — — wingen afhända eller afhända låta något gods, löst eller fast, m. m., icke måtte åsyfta, att i någon mån inskränka bvad grundlagen på ett annat ställe uteslutande åt Rikets Ständer förbehållit, än mindre inrymma åt begge statsmakterna rättigheten, att i Bankens förvaltning deltaga. E:t sådant inrymmande förutsättes, åtminstone i viss min, af den mening, som uttrycker, watt en dylik åtgärd (låns upptagande å utrikes ort för Bankens behof) icke skulle kunna tillvägabringas utan begge statsmakternas samverkan; samt att Konungens biträde komme att bero af en förutsången apröfning af bebofvet och lämpligheten, deraf, hvilken pröfning möjligen kunde utsräckas derhän, att Bankens förvaltning i det hela blefve dess föremål. Ått menirgen icke sedermera öfvergått till rådslag om handling, är väl sant, i så måtto, att behof af kreditiv icke uppstått. Men att den icke dess mindre synes vara af vigt och ega inflytande på en så beskaffad angelägenhet, finnes uppenbart, såvida, i behofvets stund, bifall till den, af Rikets Ständer i förväg gjorda anhållan, icke kunnat med säkerhet påräknas, och Konunogrns rådgifvare sjelfve erkänt det vara troligt, att kreditiv icke å utrikes ort erhållits, utan Konungens bemedling och medverkan. Justitie-ombudsmannenr hemställde alltså till Riksrätten, om icke det åtalade rådslaget må anses innefatta ett tillstyrkande, att vidtaga sådant steg, som uppenbarligen är stridande emot regeringsformens bokstafliga föreskrift i 79, rörande Rikets Ständers befattning med Bankoverket; och för det fall en dylik grundlags-öfverträdelse egt rum, yrkar han de anmsvarspåföljder emot de deri deltagande rådsledamöter, som stadgas uti SS 3 och 40 ansvarighetslagen. Svaranderne åter vilja icke medgifva, att 4S 58 och 406 reg.-formen omnämna annat än beslut och deraf följande åtgärd, och påstå, att an;varighetens 3 , källan hvarifrån justitieombudsmannen hemtat stöd för sitt ansvarspistiende, blott ifrågasätter ansvar då, såsom orden lyda: konungens rådgifvare tillstyrkt konungen ut vidtaga sådant steg, hvilket uppenbarligen ir stridande emot regeringsformens bokstafliga öreskrift uti derefter åberopade SS , ibland hvilsa äfven 78. Deansejustitie-ombudsmannens sfvanstående argumentation angående vigten ai len i rådslaget yttrade tanka, hvarigenom han sökt åstadkomma förvandlingen af denna tanke ill handling, snarare försvaga ansvarskrafvet; ty, säga de, patt af den möjliga förutsättningen, att såvida ett fall kommer -att inträffa och dess utsång då ej med säkerhet kan påräknas, göra ett lagbrott, och derför yrka embetets förlust, derill lemna våra lagar ingen anledning, långt mindre någon rättighet. Denna tanka är alldeles cke något afstyrkande af den gjorda anhållan,