Aftonbladet – 12 mars 1842, sida 2

var det den?s — Nej, der var en hårlock i taflan.s — Jaså, jaså, ett mindre stycke med inlagdt hår, glaset sönder ... 4 skilling 6 runstyeken, det var hon. Fiskblöterskan ... jaså, betalt genast ... namnet står här inte; men en fiskblöterska var det som köpte den taflan. På den taflan var ett helt menniskolif tecknadt i några få drag, det var kärlekens och minnets tafla — och nu hänger hon på väggen hos någon madam, som blöter fisk; så prosaiskt är slutet på allting. Det var en söndag derefter, då friherrinnan vjorde sin andra vallfart till Werners graf. Der var då mullhögen, här sofver han sin djupa sömn, äfven jag skall en gång träffa honom, den in i döden trogne,, hviskade friherrinnan, då bon nalkades grafven. Det var en nyligen uppkastad mullhög, ingenting mera; men på mulen vexte en blomma, det var en vild pensee, som stod der kämpande med höstvinden. En blomma,, hviskade Clara, moch just denna, en blomma, det är från henom; tack Werner, tack gode Gustaf, vår kärleksblomma lefver ännu, blommar ännu på grafven med sina svenska färger; tack du gode ande, som försköts af ditt jordiska fosterland, du har nu funnit det rätta fosterlandet der uppe. Och Clara bröt blomman och gömde den vid sitt hjerta som en dyrbar relik. Småle icke, gäckas icke med den åldriga, som ännu älskar, det är ej en jordisk kärlek; ty älskaren sofver i mullen, men hans vänliga ande är hos Gud. Pensen har vissnat, men till våren växer det nya upp igen på srafven; död och lif, förstörelse och förnyelse ir maturens lag; men Gad och kärleken lyda den icke. (Slut) — På aftonen d. 435 Februari egde i Leipzig en duell rum mellan tvänne studenter, hvaraf utgången blef dödlig för den ena af duellanterna. 3enast uti första utfallet hade nemligen vid parerandet af en qvart den enes värja sprungit, och 1 följd deraf motståndarens djupt inträngt i sans bröst; de närvarande läkarne förklarade såret ör dödligt och den sårade afled redan under naten. Mördaren jemte sekundanmterne äro häktade.