Aftonbladet – 12 mars 1842, sida 1

dan. Det var Gustaf, densamme Gustaf som förr, men solbränd cch med dystra blickar. Gustaf! Gustafln ropade Clara utom sig, är du här igen ?, och i detsamma stod hon vid hans sida. Ynglingen smålog bittert: Ja, Clarz, sade han, det är verkligen jag; men mins du dina ord: så länge strömmen här rinner sin gamla bena, år jag din; ser dul strömmen rinner ej i sin gamla bana. Allt är förändradt, äfven du? Nej, nej Gustaf! sög ej sås, bad flickan med ångest, sög ej så: säg mig någon vrå, dit vi kunna fly; jag följer dig. Gustaf smålog, det var liksom en himmelsk stråle af vällust genomilat hans brustna bjerta. Nej, Clara, jag tror dig, du är ännu ren, et! belgon, en engel, så ren som din spegelbild i Helgonforsen. Men ser du, flicka! jag är fattig det fisnes ingen vrå på jorden för den fattige: lycka. Nej, Clara! jag vill sem en iadisk fakir kasta mig framför ödets vagn; jag vill med öpp: na ögon se huru dess bjul hvälfva framåt; ty det är min pligt, det kan ej ändras., I detta ögonblick hördes ljudet af ett skot på afstånd och nästan liktidigt störtade en hund ur busksnåret; det var Fidele, Han hann ej längre än till Clara; der störtade djuret ner och förblödde, hviftande på svansen åt sin gamle herre och sin goda matmor. Han var djupt si rad i bogen och blodstrålarne sprutade upp pi Claras klädning, Fidele, Fidele!l ropade begge och försökte upplyfta djuret; men det sträckte på sig och dog i deras armar. Det blef en lång tystnad. Ändtligen bröt Gustaf tystnaden: Claral det är slut, slut för evigt; trohetens bjertblod färgas din klädning. Farväl, Clara, farväl min Jefoads engel, du drömbild, farvälls Gustaf skyndade bort; men i stum smärta stod Clara gvar vid Fideles lik. Parole dhonneur, sköt jag icke haren Ip hördes en röst inifrån busksnåret, (det Var baror Sebedeuss stämma) jag hörde honom skrika, de: är bestämdt och bod bar jag spårat hela vä gen; hvad tror du, Ålund? — Bara icke barony svarade betjenten, träffat någon hund i stället hararne pläga iate just skrika.