Aftonbladet – 12 mars 1842, sida 1

plågade, småpinade den arma flickan så länge med sina klokhetsreglor, till dess hon i half förtviflan böjde sig under oket och lät dem säga ja åt den förhoppningsfulle baronen. Hon böjde sig, som sippan under vandrarens fot, böjde sig ödmjukt och reste sig, halft krossad, endast långsamt. : Nu satt hon ensam i sin lilla kammare, — fast, — hon var ej ensam, ty den trogne Fidele, Gustafs hund, satt framför henne och hviftade med svansen. Han hade qvarlemnat detta djur då han reste, och Fidele var fröken Claras favorit. Men hastigt skallar en skarp hvissling från gården. Fidele, lydig det gamla välkända tecknet, rusar mot dörren, Den var illa läst, och inom några minuter stod Gustafs Fidele der nere på gården bland de öfriga jagtkamraterne, som med gnisslande och ett doft skällande tillkännägåfvo sin jagtlust. Det var jagtsällskapet, som nu i qvällninger drog åstad till skogs. Det var sjelfva den sven ska Meleagris, som baron Sebedeus af förakt fö latine: och ;mythbologien eller hvad det hette; uttryckte sig. När Clara sett jagtsällskapets bortfärd, blef hor lättare om hjertat och skyndade ut, för att den gröna ärger hbemta andan efter degens qvalm Hon kunde nu gå utan att frukta ett möte mec sin Meleagris. På de sednare tiderna hade Clara dock mer: sällan gått till Helgonfallet, eller det ställe der de fordom varit. Öfversten hade nemligen der anlag ett par spikhamrar, och den silfverklara strålen, som förr krossades och isina millioner drop. par speglade solens och de älskandes bilder, för: des nu genom en timrad ränna ner på ett qvarnbjul och gömde sitt dimmoln i ett bjulbus Denna gång leddes hennes steg nästan mekanisk ditåt. Det var väl ej det gamla kära stället men klipporna voro dock qvar, och deruppe på sluttningen Jyfte några vilda penscer ännu sin: hufvuden ur kolstybbet. Då Clara närmade sig, såg hon en mar, stå ende uppe vid kanten af forsen och med ar marna korslagda öfver bröstet betraktande dei förändrade sc2nen; han kastade bufvudet åt si